I filmen ”Ghostbusters: Frozen Empire” återvänder familjen Spengler till platsen där allt började – den ikoniska brandstationen i New York. De slår sig samman med det ursprungliga Ghostbustersgänget.
De har skapat ett topphemligt forskningslabb som tar infångandet av spöken till nästa nivå. När upptäckten av en gammal artefakt frigör en ond kraft måste de gamla och nya Ghostbusters samarbeta för att skydda sitt hem och rädda världen från en andra istid. Nostalgi mixas med det nya när vi återigen kastas in i Ghostbustersvärlden. Det finns mycket igenkänning ifrån de gamla filmerna. Välbekanta figurer som marshmallowsgubbar och spöket Slimer dyker upp för att vi ska känna oss hemma i det universum som skapades med de första Ghostbusters filmerna ifrån 80-talet. Och precis som i föregångaren “Ghostbusters: Afterlife” så ansluter sig det gamla gänget bestående av Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson till det nya gänget av karaktärer. Även skådisarna Annie Potts och William Atherton dyker upp som gamla välbekanta karaktärer ifrån de gamla filmerna. Så därav blir nostalgikänslan på topp där det gamla ska knytas ihop med det nya. Den här gången vågar filmskaparen ta ut svängarna lite mer dessutom. I “Ghostbusters: Afterlife” försökte det levas lite väl mycket på gamla meriter genom att återanvända demonguden Gozer ifrån den första Ghostbusters filmen som skurk. På den fronten har de denna gång förnyat sig så att det är en helt ny demon som är det stora hotet för staden New York. Detta upplägg vinner filmen “Ghostbusters: Frozen Empire” mycket på. Den vågar i en större utsträckning göra något eget av franchisen och ändå behålla känslan ifrån de gamla filmerna som 80-talister som jag är uppvuxna med. Känslan är på topp i denna charmiga Ghostbusters uppföljare och den gamla känslan i ny tappning blir ännu starkare då handlingen denna gång är förflyttad till New York istället för på landsbygden i Oklahoma som förra gången. Jag blev väldigt underhållen av filmen “Ghostbusters: Frozen Empire” och tyckte verkligen om den. Så mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.
Text: Paul Karlsson
