Lars Hoberg – Lastbilskungen från Kyrkhult.

Thommy Bergholts har mött Lars Hoberg i ett InPåLivet-reportage.

Lastbilskungen från Kyrkhult

I vår serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång Lars Hoberg från Kyrkhult.

Lars är bosatt en bit utanför Kyrkhult och har under hela sitt liv har sysslat med att tillverka vägmaskiner, dumpers, kranbilar och lastbilar av alla de slag.

Jag passerar skylten Snöfleboda som visar till snöfåglarnas bo och svänger in på en liten väg som heter Byemålavägen.
Ett litet rött hus med mossa på taket dyker plötsligt upp och svenska och filippinska flaggan välkomnar vid ingången tillsammans med Lars som står ute på gårds-planen och vinkar.
Jag inser att jag hittat rätt och efter att ha bekantat oss en stund tar vi oss in i huset för att ta reda på något om denne man.

Kärleken till lastbilar.

Lars är född i Kyrkhult och redan i tidig ålder var han fascinerad av allt som hade med lastbilar och arbetsmaskiner att göra.
Så fort det gavs tillfälle sprang han iväg och tittade på vägbyggen och förundrades över de maskiner och bilar som användes. Han lärde sig allt om grävskopor och kran-bilar. Vartenda märke, alltifrån North West till Landsverk, blev vardagsmat för honom.

Det var dumpers, tunnelaggregat och tunga lastbilar som blev som ett gift för honom. Han fotograferade och skissade upp det han såg.
Sedan gick han hem och tillverkade exakta kopior i skala 1:400.
Med pappkartonger, ståltråd, plast och Karlsson klister gjorde han exakta modeller på det han hade sett i verkligheten.
Hans pappa försökte att få honom på andra tankar och tyckte att han slösade bort sin tid på onödiga ting. Men inga förmaningar hjälpte, Lars var som uppslukad i lastbilarnas värld.

Mobbad i skolan.

Som elev i Kyrkhults skola var han ibland mobbad. Han fick ofta stryk och kände sig alltid ansatt. Det hände att han blev bunden vid ett träd och piskad med ett hopprep av de värsta mobbarna.
Allt detta gjorde att hans intresse för lastbilar bara växte och så fort han fick en stund för sig själv på middagsrasten sprang han iväg från skolan och studerade sina kära bilar. Arbetet med att tillverka modeller hjälpte honom att komma över många svåra stunder.

”Jag hade alltid en bil som skulle färdigställas. Detta var min tröst.”

Till och från i hans femtioåtta är långa liv har Lars drabbats av depressioner.

”Bilarna har varit min medicin i alla år,” säger Lars och tillägger. ”Jag betraktar mig som konstnär även om alla inte tycker så. Depressioner tycks vara en yrkessjukdom för konstnärer, så jag känner mig inte ensam.”

Lars poserar stolt bland några av sina 2 600 modeller. ”Jag hade behövt en yta på 300 kvadratmeter för att göra alla mina verk rättvisa.”

Tillverkat 2 600 modeller.

Genom åren har det blivit 2 600 modeller av gamla papperskartonger, ståltråd och plasthöljen.
Allt har tålmodigt sammanfogats med Karlssons klister.
En verkstad är inredd i det forna hönshuset och här finns också alla modeller katalogiserade och avtecknade. Bara detta är ett enormt arbete.

”Mitt stora bekymmer är att jag inte har möjlighet att exponera allt för allmänheten. Jag hade behövt en yta på ca 300 kvadratmeter för att göra allt rättvisa.”

Fascinerad går jag omkring och ser på grävskopor, tankbilar, traktorer och hjullastare medan Lars ivrigt berättar om vikter, motorkapacitet och årsmodeller. Det är ingen ände på hans kunskaper och jag inser att här ligger det en slumrande turistattraktion gömd i skogen.

”Kärleken fann jag den andra sidan jordklotet.” Efter åratal av sökande efter kärleken fann han sin livskamrat i Filippinerna. Belen och Lars har varit gifta i tio år.

Sviken kärlek.

De sista åren i skolan var på Samhällslinjen på Väggaskolan i Karlshamn.
Efter skolan kom Lars ut i arbetslivet och han hamnade så småningom på Haldafabriken i Svängsta.
Här träffade han en kvinna.
Han blev förälskad upp över öronen, men ödet ville annorlunda. Istället för en kille som luktade färg och Karlssons klister valde hon istället en dataoperatör.

Det tog Lars mer än tio är att komma över denna obesvarade kärlek.
Han började skriva dikter och han tecknade. En dikt om sviken kärlek fick han publicerad i tidningen Kvällsstunden.
Den ena jobbet avlöste det andra. Efter arbete på Fridaforsveken och Stålverket i Kallinge hamnade han så småningom på Volvo i Olofström där han blev plåtkastare.

”Det skulle en plåt in i pressen var tredje sekund. Man hann knappt klia sig på näsan.”

Efter att ha kommit på kant med sin chef fick han så småningom arbeta med städuppgifter och skyfflade spån dagarna i ända. Hela tiden hade han en dröm om att komma in på konstskola, men ekonomin satte stopp för sådana planer.

Söker man så finner man…

Under alla år har Lars försökt att hitta den rätta kvinnan. Han har sökt över hela jordklotet genom brevklubbar. USA, Canada, Australien Filippinerna och Tyskland har varit hans jaktmarker på jakt efter lyckan.
Så en dag hände det sig att han plötsligt var gift med en tysk kvinna. Detta äktenskap höll på att bli hans olycka. Han höll på att mista det han ägde och det var inte långt ifrån han blev av med sitt hus.
Han krånglade sig ur äktenskapet och siktade istället in sig på Filippinerna.
Efter en fyra år lång brevväxling med en filippinsk kvinna vågade han sig på att åka dit och presentera sig.
Tycke uppstod och för tio år sedan gifte han sig borgerligt på filippinsk mark med sin Belen och tog med henne hem till Sverige.
Nu delar de den lilla stugan med alla lastbilar och för varje dag gör de nya framsteg i kärleken.

”Kärleken är som en bengalisk eld. Den pyr och pyr och plötsligt blossar den upp.”

Lars ser med öm blick på sin käresta och ger henne en kram.

Ratad av Guinness Rekordbok.

Prästen var och räknade modellerna. Det skulle intygas av hedervärda personer att allt var riktigt. Allt skulle dokumenteras och lämnas in till Guinness Rekordbok. Papper fylldes i och nu skulle Lars få vara med i Guinness Rekordbok.
För det var väl ingen i hela världen som hade sett något liknande. Månaderna gick och beskedet från Guinness kom. Detta betraktades som konstnärskap och därför kunde det inte tas med. I sin besvikelse brände Lars upp sin Guinness-rekordbok.

Stolt över att vara ett original.

Lars som också skriver dikter och gör väggkonst i form av teckningar har blivit refuserad på flera konstutställningar.

”Folk betraktar mig inte som konstnär, utan tycker att jag är ett original. Men jag är stolt över att betraktas som ett original. Jag vill inte vara en medelsvensson.”

Medan jag äter upp den sista rulltårtbiten berättar Lars om hur konstnärskapet har genomsyrat hans liv.

”Jag förstår varför jag inte är förstådd. Jag har gått vägar där inga andra gått.”

Han berättar om sin artros, en reumatisk sjukdom som har satt sig i fingrarna vilket gör att han numera har svårare att tillverka sina bilar.
Vi lämnar kaffebordet och ger oss ut för att se på ytterligare modeller som är förvarade i uthuset ovanför där gässen och hönsen håller till.
Hundratals modeller är uppradade på hyllor och jag applåderar inombords.
Hur har denne man haft tålamod att med wellpapp, tårtkartonger, ståltråd och Karlssons klister sitta och foga ihop bit efter bit i dessa komplicerade modeller?

Jag funderar på att nämna den tändstickstavla jag en gång i min barndom tillverkade, men avstår eftersom det i jämförelse med detta är alldeles obetydligt.

Vi skiljs vid de svenska och filippinska flaggorna som vittnar om att torpet i Byemåla numera inte bara rymmer lastbilar av papp, utan kärleken har också flyttat in från den andra sidan jordklotet.
Lars tar mig i hand och jag kör tillbaks mot snöfåglarnas land och ut i civilisationen.
Ännu tagen av att en sådan turistskatt så länge har gömt sig i de Kyrkhultska skogarna.

Reportage text och bild:
Thommy Bergholts