Första tidningen, med rubriken "Vad ska elev tidn ingen heta"Tidningen "Rippe" dom var aktuell mellan 1977-1980.När jag läser Rippe får jag en varm känsla i magen, en känsla som man känner igen. Det känns lite som när man hittar teckningar eller skolarbeten som man skrev när man var liten, eller kanske som ens barn skrev. Framsidan säger så mycket utan att man ens behöver öppna tidningen. Den pryds av citat, serier och information om vad som döljs innanför pärmen. Med spänning öppnar man den första tidningen som så ironiskt heter ”vad skall elev tidningen heta” med avstavning på tidni ngen.
Jag ser att det är gjort av ungdomar och ler när jag märker att ungdomarna inte har ändrats på 35 år. Det är fortfarande klagomål om bättre skolmat, snack om politik, diskussioner om religion och om det är rätt eller fel att gå i kyrkan på avslutningen. Diskussionerna är milda men känsligt laddade på samma gång. Det handlar om saker som berör ungdomarnas vardag och påverkar deras liv;  hetaste banden, vilken sida man står på politiskt och allmänna klagomål på lektioner.
Personen som introducerade Rippe för mig och lät mig ta del av hans samling Rippe heter Filip Lindgren och han var själv en av skribenterna i några av tidningarna. Han berättar vitt och brett vad som kännetecknade ungdomen i Bromölla på den tiden.
För 35 år sedan fanns det bara en högstadieskola i Bromölla och den hette Alvikenskolan. På denna skola gick jag årskurs 7-8-9 mellan åren 1977-1980. Skoltidingen ”Rippe” existerande under samma tid och första numret är daterat i september 1977. Att i detalj återberätta denna historia på ett fullständigt komplett vis, är en omöjlighet. Det går inte att komma ihåg varenda liten detalj, därför gör denna återblick inget som helst anspråk på att vara utan småfel och faktaluckor. Vi som jobbade med tidningen var kanske allt som allt 10-15 personer under dess utgivningstid. Många av dessa var även verksamma inom elevrådet. De som skrev och formade tidningen var 13-16 år. Rippes redaktionsrum låg i skolans källare och var oftast möteslokal för elevrådet också. I källaren fanns även Mysrummet där man kunde köpa fika, spela på några pingisbord och spela biljard. Om jag får ge min högst personliga bild av denna tid så kommer ordet ”anti”, upp. Man skulle vara anti. Anti-skola, anti-lärarna, anti betygen, anti-allt, ganska uppgivet och trist egentligen! Så var det ju förstås tonårstider och punkvågen svepte in de i de flesta tonårsrummen.
”Skolan var en myrstack,
ibland var vi 8 stycken
parallellklasser”.

Skåpet fanns i centralhallen, tio minuters rast var det mellan varje lektion och så gick man mellan lektionssalarna. Det var en ganska kall och hård skolmiljö fjärran från dagens Kamratstödjare och Antimobbingteam. Man fick bevaka sin plats i näringspyramiden och vara en smula streetsmart för att klara sig.
Musiken var viktig och talade om vilken grupp man tillhörde. Hårdrockarna var redan igång med t.ex. AC/DC, Van Halen och givetvis Kiss. Punkarnas husgudar var Sex Pistols och The Clash. Reaggemusiken var stor och givetvis fanns diverse discomusik. Mina stora idoler då var Queen och Pink Floyd, som ju kanske var lite alternativa.
Läs vidare om möten med ikoner som Ebba Grön, Ulf Lundell och Olof Palme i fortsättningen på Rippe-historien i nästa nummer av INFOBladet.

Text & Bild: Veronika Brink