När vi kom ut efter styrelsemötet hade det börjat regna. Jag tog på mig regnkläderna för det var en timmes väg hem. När jag kom förbi Johannishus ville jag rekognosera efter en genväg mellan Ronneby och Kallinge. Förutsättningen var, att det skulle vara asfalterat. Tog första väg till höger, för att komma av den i rusningstid livligt trafikerade väg, som jag färdades på. Alla skulle hem från arbetet.

Nåväl, nu var jag plötsligt inne på riktiga motorcykelvägar. Färden gick mellan gärdsgårdar, över kullar, ner i dalar. Jag låg i kurvorna som den värste Don Juan, men alla mina försök slutade med asfalttorka och grusväg. Inget fel i grusvägar, men just då, var det inte min målsättning. Efter en halvtimmes fruktlösa försök att finna en genväg gav jag upp och sökte mig tillbaka till huvudvägen. När jag stannade vid stopptecknet var jag dyngvåt. Av svett. Regnet hade upphört och solen gassade för att torka vägbanorna. Regnstället gjorde ingen nytta för tillfället så därför passade jag på att plocka av det. Skulle bara stoppa in det i sidoväskan och sen fortsätta min färd mot hemmet.

Efter visst bökande (väskan var ju full av andra kläder och doningar) gick det bra. Trodde jag.

Jädrans också, den ena ärmen hade blivit klämd när jag stängde kofferten. På det igen. Samma visa. Just när jag skulle till att stänga väskan så föll någon del av plagget ut.

Det var väl tusan också. Höll plagget på plats med bägge händerna och sköt igen kofferten med knäet. Hejåhå! Nu jädrans skulle det gå. Döm om min förvåning när jag ser motorcykeln välta ner i diket, dit knuffad av en häftig spark i sidoväskan. Fy fan vad mycket kallsvett det hann rinna på ryggen innan jag fick situationen klar för mig. Kollade runt, ingen som såg, skönt, ner i diket och kollade skadorna. Det forsade bensin ur den och det fick mig att falla in i panik. Försökte lyfta 300 kilo rakt upp. Det klarar ingen. Upp på vägen igen för att stoppa förste bilist. Inte en kotte syntes. Typiskt. Bensin och svett rann i strida strömmar. Tog tag i framdäcket och lyckades släpa upp den på asfalten. Samma sak med bakhjulet. Ner i diket igen. Tog ett djävla grabbatag och försökte lyfta upp hojen. Det resulterade i ett avslitet ledband i ringfingret. Kände desperationen ta överhand. En sista kraftansträngning. Den här gången fattade jag bara tag i styrhandtagen. Det knakade i ryggkotorna, ögonen trillade ur sina hålor och byxorna fylldes med ett dån och så plötsligt stod den där på sitt sidostöd igen.

Allting tog fart, jorden började rotera igen, fåglarna kvittrade, solen lyste, bilarna körde fram och tillbaka, och jag tog mig upp på MC’n, tryckte på startknappen och körde iväg. Blev inte ens förvånad av att den startade. Kände en fruktansvärd lättnad över att det inte var en enda jäkel som sett eländet. Kommer inte ihåg hur jag kom hem……

Skulle egentligen inte berättat det
här………..men…….

av Bennie ”Bleking” Erlandsson

Bennie "Bleking" Erlandsson
Bennie "Bleking" Erlandsso
Föregående artikelFöretagare som ser ljuset
Nästa artikelNäringslivsnytt