Karlshamn
I tre veckor har de levt och fått nya livserfarenheter tillsammans med befolkningen i Uganda. Rektorn Torsten Tenland, NA-lärarna Christina Karlsson och Inger Molin kommer sprida det som de har sett, hört och varit med om och inspirera andra till att resa iväg och möta nya kulturer.

Vad var första tanken när ni kom ner?
– Värmen, i dubbel bemärkelse. Det var varmt under hela vår vistelse, ca 30 grader på dagarna och ca 15 grader på nätterna. Människorna var mycket nyfikna och måna om att hälsa och gärna prata med oss, säger Torsten.

Hur var det i byarna och i vilka byar var ni?
– Jag var i byn Ngogolo, som låg ca 2½ timmes bilfärd från staden Entebbe tillsammans med tre andra svenskar, berättar Inger.
De fick lära sig en hel del innan resan om allt möjligt, som att det är noggrant med klädsel, att kjolen eller klänningen ska täcka knäna, att männen inte får bära shorts och att kvinnornas axlar helst ska vara täckta. De fick även veta att man ska be en bön innan och efter måltider och att de skulle bo hemma hos en rektor för en lågstadieskola.
– När vi anlände efter bilresan blev vi väldigt varmt välkomnade av våra två “mammor”. De förklarade att vi var så väldigt välkomna och att vi skulle se dem som våra nya familjer och att de var våra nya “mammor”. De var väldigt trevliga, öppna och glada och det kändes skönt och lättsamt, säger Inger.

Det blev ingen hydda som de trodde, utan istället ett tegelhus med flera rum och riktigt golv, inget stampat jordgolv. De fick sova i bekväma sängar med fina täcken och lakan. Det var väldigt enkelt möblerat men det var inte så fattigt som de hade föreställt sig. Det var långt ifrån alla som hade det så ordnat som deras värdinna hade det.

Ville man ladda sin mobil så fick man bege sig till ett ställe i byns centrum, som bestod av några plåtskjul vid en vägkorsning. För en summa av 500 shilling, ca 1,50 kr blev mobilen laddad. Nätverket för mobiler är väldigt utbyggt så långt ut på landet fungerar mobilen.

Hur var befolkningen när ni kom och hur tog de emot ert arbete?
– Jag bodde i en familj med tre små barn och ett fjärde barn föddes under vår vistelse där. Byn ligger mitt i Uganda. Ugandiska familjer är oftast mycket stora och består av familjemedlemmar i olika åldrar. Alla hjälper alla med allt och allting. Vid vårt första möte hälsade de små barnen blygt “Welcome our visitors”. De tog gärna emot vår arbetskraft och visade hur man skulle gå tillväga, berättar Christina.
– Min familj bestod av Katie, 50 år, och hennes systers barnbarn, 7 år, och även familjen, tvärs över vägen, där de andra bodde i vår grupp. Bestående av Robina, 60 år, och hennes son och barnbarn som hon hade hand om när föräldrarna arbetade långt därifrån under veckorna, säger Inger.

Vistelsen delades upp i två delar, dels byvistelsen och dels stadsvistelsen. I byarna deltog man i familjens vardag och var i byskolan. I skolan genomförde man olika aktiviteter som lektioner och värderingsövningar. I staden bodde man på ett enkelt hotell och dagarna fylldes av studiebesök i olika skolor, svenska ambassaden och HIV-centrum.
– Jag har upplevt att det finns så många starka kvinnor i Uganda som tar sig fram och klarar sin försörjning och sin familj, säger Inger.

Vad har ni med er för erfarenheter hem till Sverige igen?
– Massor. Vi har det mycket bra här i Sverige. Det är rent, det är välorganiserat med elektricitet, vattentillförsel, avfallshantering. Vi har väl fungerande vägar. Vår skola har det materiellt mycket bra. I Uganda har man tur om läraren har en lärobok, om man har skor när man har en timmes promenad till skolan.
Vi är bortskämda på många plan. Visst, vi betalar mycket skatt, som ska räcka till väldigt mycket men det kan inte räcka till allt. Lite egenansvar måste man också ta, berättar Christina.

Tre tips till andra som vill göra en resa som denna.
– Ta med dig ödmjukhet och tålamod och förbered dig väl, säger Torsten.

Text: Sarah Petersson