John Andersson pratar ur skägget!

Thommy Bergholts har mött John Andersson i ett InPåLivet-reportage.

John i Valje pratar ur skägget!

I vår nya serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång John Andersson i Valje, ägare till dansetablissemanget i Valje, utanför Sölvesborg.

Jag träffar honom i ett litet rum bakom kulisserna på dansbanan. Det är auktion i lokalerna och John håller i kaffeserveringen samtidigt som vi gör intervjun.
John, som har kommit upp i mogen ålder och nått sitt sjuttioandra levnadsår, slår sig ner mitt emot mig och stryker sitt välansade skägg. Utifrån lokalen hörs auktionsförrättarens röst förkunna det ena budet efter det andra.

Undanträngd av sin tvillingsyster.

John såg dagens ljus för första gången i det lilla färjeläget Limhamn söder om Malmö.
Föräldrarna var religiösa och tillhörde metodistkyrkan. Fadern var svarvare och modern sömmerska. Ett enkelt, men tryggt hem för John och hans syskon.
Tolv timmar före det att John kom till världen föddes hans tvillingsyster. Läkarna trodde att John var död som foster och att systern hade trängt undan honom. John var i princip dödförklarad, men rätt som det var bestämde sig även John för att födas, och Limhamn blev till allas glädje ytterligare en invånare rikare.

John beskriver sin barndom som lyckligt och harmoniskt. Efter att som yngling äntligen få lämna skolan och gå ut i arbetslivet arbetade John bland annat som blomsterbud.
Ett tag försörjde han sig på att dela ut reklam och tidningar tills han som fjortonåring fick ett fast arbete på Stuveribolaget i Malmö. Där stannade han i elva år tills det var dags för att bryta upp och helt byta bana.

Drömmen om att bli racerförare.

Redan i ungdomsåren fick John upp intresset för motorsporten och besökte tävlingar så ofta han kunde. I sin WW Cabriolet årsmodell 1950 med osynkroniserad växellåda, körde han i mitten av femtiotalet runt vida omkring och såg de professionella förarna tävla.
Han närde själv en dröm om att få sitta där i en tävlingsbil på racerbanan.
Drömmen stannade bara vid en dröm, men motorintresset är fortfarande kvar och bara för ett tag sedan var han i Ungern och tittade på en tävling. Då var hans lika skäggige son med och ett tyskt TV-team fascinerades av deras långa skägg och ville att de skulle påannonsera biltävlingen i tysk TV.
Eftersom de inte behärskade det tyska språket var de tvungna att tacka nej till erbjudandet. Cabrioleten är för länge sedan skrotad och ersatt med en Porsche 911 Targa, årsmodell 1974.

”Jag har aldrig gått och lagt mig hungrig,” säger John som i snart femtio år har levt och verkat i nöjesbranschen.

Poker-John.

Under sina år på Stuveribolaget i Malmö extraknäckte John som croupier och pokerdealer på olika krogar och nöjesställen. Spelat poker har han aldrig kunnat, men han älskade spänningen vid pokerbordet. Det var på så sätt han kom i kontakt med nöjesbranschen som han sedan skulle viga sitt liv åt.

1961 köpte John och en kompis danspalatset i Valje. Eftersom hans kompis också hette John kallades de bägge, likt en känd president, för John-John.
Företaget utökades snabbt med ytterligare danspalats i Skåne och när de var som störst ägde de totalt fem ställen i Skåne och Blekinge. Det var bland annat Tingvalla i Tomelilla och Nyckelhålet i Höllviken.

”I Höllviken hade jag till och med den grekiske världsstjärnan Demis Roussos bokad,” minns John med ett leende bakom det gråa skägget. Han minns att Demis krävde en flaska Champagne före uppträdet, men när Demis smuttade på vinet tyckte han att det var dåligt och klagade.
”Det var en god Champagne vill jag minnas,” säger John och tänker tillbaks på alla de artister han har varit i kontakt med genom åren.

Hans minns sextiotalets storheter och räknar upp dem en efter en. Det var Spotnicks, Jerry Williams och Little Gerhard för att nämna några.
Det andas mycket nostalgi i danspalatsets väggar. Här har Robertino sjungit. Året var 1961. Här har Britta Borg uppträtt. Här har dansats till kända dansband, här har många funnit sin livspartner.
Här har många unga pojkar våndats om de skulle bli uppbjudna till damernas dans eller ej.

Skägget klipper han aldrig av
Ett signum för John är hans långa skägg. Det började på en husvagns-semester 1967 i Nybrostrand.
”Förbi husvagnen går en man med en mustasch stor som en vingmutter,” säger John. ”En sådan mustasch skall jag skaffa mig,” utbrister John. Sagt och gjort. Han lät skägget växa och sedan den dagen har varken sax eller rakhyvel varit hans bästa vänner.

Ricky Brusch, den kände diskuskastaren, kände John väl och ordnade så att han 1970 deltog i en skäggtävling i tidningen FIB-Aktuellt.
Tidningen liknade hans skägg med den österrikiske kesjaren Frans Josefs skägg. John gick till final, men lyckades inte vinna tävlingen, men nu visste alla vem John var.

”Skägget hjälper mig när jag går tomte. Folk skänker mera pengar när det är en riktig tomte som kommer,” säger John och berättar om när han vid juletid för Lions räkning agerar tomte.
Pengarna som kommer in går direkt till barncancerforskningen i Lund.
”Skägget har varit mycket längre, men på grund av medicinering så ruggar jag numera som en uggla,” säger John och berättar om den glädje det skänker honom när han kan hjälpa till att få in pengar till en sådan viktig verksamhet.

Sara Leanders emaljfat.

John berättar om sitt första intryck när de hade köpt danspalatset 1961. I en sidobyggnad som kallades Röda stugan försökte John röja upp en del skräp.
Denna byggnad var ju en viktig del i verksamheten och John var på väg att kasta ett gammalt emaljerat handfat då någon ropade:
”Inte kan du kasta det handfatet, John!” John tittade upp och undrade varför det gamla handfatet var så viktigt.
”Jo, se det hade Sara Leander kissat i en gång före det att hon uppträtt. Det handfatet gick inte att kasta.”

Kristianstadskrögare.

1971 delade John och John på sig och den skäggige tog ensam hand om Valje Nöje.
En kort sejour i restaurang-branschen har också stått på Johns repertoar. Tillsammans med en bekant tog han över den kända dansrestaurangen Kong Christian och Garvaregården i Kristianstad, men efter tre år som Kristianstad-krögare valde han att enbart ägna sig år sitt kära Valje Nöje.

Tillsammans med sin hustru som han levt tillsammans med i snart femtio lyckliga år blev Valje Nöje deras livsuppgift.
Tillsammans har de skött allt ifrån att byta glödlampor till att städa efter danserna. Det har varit traditionell mogendans, bingoaftnar, pensionärsdanser och discokvällar.
Aktiviteterna har varit många och det har varit lyckliga år.

Ett fritt liv med många minnen. Ett liv tillsammans med hustru och tre barn som också har fått hjälpa till.

Till tonerna av Emile Ford.

Jag lämnar John och går igenom den tomma danslokalen.
Auktionen är över och folket har gått hem.
Jag går förbi den plats där jag första gången träffade min hustru. Året var 1967.
Jag ser bort mot scenen och minns. I mitt inre hör jag de smäktande tonerna från Emile Ford med sången Red Sails in the Sunset flöda ut över lokalen.
Jag lämnar Valje Nöje.
Ett minnenas palats för många i min generation.

Text och bilder:
Thommy Bergholts