Peter Hörvin och Herr Ågren.

Thommy Bergholts har mött Peter Hörvin i ett InPåLivet-reportage.

Med Herr Ågren ombord på skutan.

I vår serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång fiskaren Peter Hörvin ifrån det lilla fiskeläget Hörvik på Listerlandet.

Peter är en av de tiotal fiskare som finns kvar i byn.
Vi träffas en dimmig lördagsförmiddag i hamnen i Hörvik och han pekar stolt ut sin båt Mia, som förtöjd ligger och guppar i vågorna.

Peter är fyrtiotre år och yngst av alla fiskarna i byn.
Vi tar oss ifrån hamnen och kör hem till hans bostad för att höra vad han har att berätta.

”Min bäste kompis sedan trettonårsåldern blev Kung Alkohol,” säger Peter
och berättar om det helvete han haft i tjugo år.

Första fyllan var perfekt.

Peter fick redan vid sex års ålder följa med ut i sin fars fiskebåt och efterhand han blev äldre blev det mer och mer fiske. Fadern och han fiskade ihop i hela sjutton år innan han så småningom blev sin egen.
Det var hårda dagar som började redan vid fyratiden på morgonen.

”Vi kunde vara till sjöss flera dagar i sträck och fiskade ner mot Danmark och svenska västkusten, men även upp mot Öland och Bornholm.”

Peters far var en sträng herre och det sades inte mycket under arbetet på fiskebåten

”Far var skepparen och jag fick jobba på däck och hålla flabben. Jag fick inte lära mig att lägga till och jag kunde knappt kompassen.”

Det var hårt arbete för en ung pojke, som hela tiden sökte bekräftelse på att han kunde något.
När de låg i hamn i Hörvik skaffade sig Peter en kompis.
I trettonårsåldern blev de bägge de bästa vänner. Vännens namn var Kung Alkohol.

”Den första fyllan var perfekt,” säger Peter och minns. ”Jag fick självförtroende och kände att alla bekymmer försvann.”

Detta första möte med Kung Alkohol blev inkörsporten till ett långvarigt missbruk som skulle vara i tjugo år.

Herr Ågren dyker upp.

Allt eftersom åren gick blev allt bara värre och värre. Peter fiskade i fyra dagar och söp i tre dagar. Supandet övergick till att han blev periodare, vilket innebar att han kunde arbeta några månader för att bygga upp ett kapital, som han sedan förbrukade genom att supa någon vecka i sträck.
Det var nu han lärde känna herr Ågren på allvar. Den Ågren som Cornelis Wreeswijk sjunger om.

”Herr Ågren står i dörren. Jag ger mig ut på havet lämnar Ågren kvar…”

Herr Ågren symboliserar den stora ångesten och det dåliga samvetet.
Ågren försvann när Peter drack, men så fort han blev nykter stod Ågren där igen väntande med sitt djävulska grin på de smala läpparna.

Fri från helvetet.

Det tog tjugo år att bli fri alkoholen.
Peter hamnade i behandling på Nämndemansgården i Blentarp. Där behandlades han för sin långt utvecklade alkoholism i tjugonio dagar.
I tre hela månader var han nykter, sedan kom det ena återfallet efter det andra.
Men det fanns ett ljus i mörkret. Peter blev erbjuden att sköta en grannes fiskebåt under ett år. Grannen, som heter Uno, skulle hjärtopereras och Peter fick förtroendet att sköta verksamheten om han ville.

”Jag skulle bli skeppare,” säger Peter. ”Men jag kände mig fortfarande osäker på om jag kunde klara det själv.” Men Uno trodde på honom och de kom överens.

Peter levde inte upp till förtroendet utan den natten han skulle börja med att dra garn började han att supa istället.
Efter en vecka vaknade han på psyket i Kristianstad. Illa däran ringde han Uno och bad om förlåtelse. Uno bad honom att vila upp sig några dagar och sedan kunde han börja fiska igen.
”Uno trodde på mig,” säger han med värme i rösten.

Den kvällen på psyket i Kristianstad bestämde Peter sig för att det fick vara nog. Han skulle skiljas från Kung Alkohol.
Det löftet har han nu hållit i elva år.

Arbetsnarkoman.

Året var 1997 och Peter hade varit fri från alkoholen ett år. Nu köpte han sig en egen båt och blev egen skeppare.
Istället för alkohol blev nu arbetet den stora kicken. I sina försök att hålla herr Ågren ifrån sig blev Peter arbetsnarkoman och tänjde hela tiden gränserna. Det hände att han trålade tills han tuppade av. Även om vädret var dåligt kunde man höra Peters båt stäva ut från hamnen tidiga morgnar.
Peter berättar om alla de äventyr han har varit med om ute till havs. Han minns med fasa de gånger när han nästan blivit rammad av stora fraktfartyg. Då sikten endast har varit fem meter och han har hört motorerna från ett stort lastfartyg närma sig. Benen har skakat av rädsla efter att ha väjt undan ett sådant fartyg.

En märklig händelse som han upplevde var när han en isig dag stävade fram utanför Hanö.
Det kom en fiskmås flygande och satte sig på däcket.
Måsen gick emot Peter som blev lite förundrad eftersom måsar normalt är rädda för människor.
Peter sträckte fram handen och måsen hoppade upp och satte sig på Peters arm. Nu förstod Peter vad den ville.

”Övernäbben hade fastnat i undernäbben, och tungan hängde utanför och var stelfrusen. Den ville ha hjälp.”
Peter ler vid minnet och fortsätter sin berättelse.
”Jag lyckades bräcka isär näbbarna och så släppte jag henne.”
Det var en fin känsla att kunna hjälpa den olyckliga fågeln.

Trebarnspappa.

”Du är inte dålig du,” sa fadern till Peter när han hade avverkat sitt första år med egen båt.
De orden värmde gott i hjärtat och Peter började tro mer och mer på sig själv. Visserligen lurade herr Ågren bakom knuten dygnet runt, men nu hade Peter hållit sig ifrån spriten i två år.
Nu hade han också bildat familj och var trebarnspappa. En flicka och två tvillingpojkar.

”Barnen har gjort mig starkare som människa,” säger Peter. ”När vi fick klart för oss att Oscar, vår ene son, var autistisk såg jag det som en uppgift och prövning från Gud. Oscar kom till mig för lärdoms skull.”

Det blev några hårda och prövande år. Peter låg ute på havet under flera dygn i sträck och fiskade och arbetsbördan för hans hustru blev tung.
Ett barn med autism kräver mycket av en förälder och numera har Peter ändrat sina fiskerutiner.
Han fiskar bara nära land idag, för att mera kunna hjälpa till där hemma.

Klandrar ingen.

Idag har Peter varit nykter alkoholist i elva år och satsar allt på familjen.
Det som har varit går inte att göra om, utan det är bara att se framåt.
Han klandrar ingen människa för sitt tidigare missbruk utan ser det helt och hållet att det var hans eget ansvar att hålla alkoholen ifrån sig. Han vet att han har sårat människor som varit honom nära och kan bara hoppas att de kan förlåta.

Peters stora passion har blivit en motorcykel.
”Det är en glidare av märket Honda VTX 1800, och den låter precis som en fiskebåt”, säger Peter och ler.

”Eftersom herr Ågren bara har en EU-moped att köra med, drar jag lätt ifrån honom med min motorcykel. Ågren körde nästan ifatt mig häromdagen, men då drog jag bara lite i gasen och så var han långt efter.”

Peter ser allvarligt på mig när vi skiljs. Han vill ha sin historia berättad. Han vill tala om för ungdomar att man kan ha roligt utan att ha sprit i kroppen.
Jag ser på en man som vann kampen över Kung Alkohol, men en man som behöver sin motorcykel för att inte herr Ågren skall hinna ifatt honom.

Text & bilder:
Thommy Bergholts.