Ulrik Håkansson – Dansbandskungen.

Thommy Bergholts har mött Ulrik Håkansson i ett InPåLivet-reportage.

Ingen dans på rosor för dansbandskungen.

I vår nya serie om djuplodande reportage om ovanliga levnadsöden möter vi denna gång dansbandskungen och tidningsdistributören Ulrik Håkansson från Sölvesborg.

Skilsmässobarn.

Ulrik som är en välkänd profil för de flesta i Sölvesborg föddes för femtiofem år sedan i Lösen, mellan Karlskrona och Kalmar.
Hans far var lantbrukare och ägde den gård som idag kallas Barnens Gård.

Efter en kort vistelse i Åhus kom Ulrik och hans familj till Sölvesborg 1961.
Livet var ingen dans på rosor under Ulriks uppväxt.
Hans far och mor skilde sig några år efter de bosatt sig i den nya staden och hans storasyster dog i leukemi.
Som elvaåring fick han ta ett stort ansvar och ta hand om sin några år yngre syster. Han fick lära sig att ta vara på sig själv. Redan som trettonåring började han köra ut tidningar på morgonen innan han skulle till skolan.
Som stolt femtonåring hade han egenhändigt sparat ihop till en splitter ny moped av märket Monark. ”Ettusentrehundrafemti kronor kostade den”, säger Ulrik och minns det som om det var igår.

Ensamheten.

När Ulrik slutade skolan fick han arbete som kontorsbud på Sölvesborgs Varv.
Som artonåring och nyfiken på livet som de flesta i den åldern började han åka ut på de många danspalatsen i länet.
Vid ett tillfälle blev han tillfrågad om han ville följa med en orkesterbuss till en av deras spelningar. Ulrik tackade ja, och sedan den gången har han åkt kors och tvärs i södra Sverige med både rikskända orkestrar och mera lokala band.

”Jag har blivit som en maskot för många dansband,” säger han och ler. ”Ofta ringer de mig och frågar om jag vill hänga med,” säger Ulrik som har träffat många kändisar genom åren.
Kicki Danielsson och Christer Sjögren i Vikingarna är några av dem.
Lasse Stefanz är nog den orkester han haft mest kontakt med genom åren, och det är också den han håller som sin egen favorit.

”Det har hänt att bandmedlemmar har ringt mig mitt i natten bara för att prata. De har känt sig ensamma och sökt tröst.”

Vi kommer in på ensamheten igen och jag ser en tår rinna nerför Ulriks kind.
”Ensamheten är min största fiende,” säger han. ”Men när jag sitter där i orkesterbussen glömmer jag de tysta väggarna i ungkarlslyan.”

Tusentals trappsteg.

Efter att ha avverkat arton år som kontorsbud började Ulrik att arbeta som tidningsdistributör.
Han började arbeta långt innan folk gick upp och vid sjutiden på morgonen var han klar med sitt arbetspass.
Eftersom Ulrik alltid gillat att köra omkring i sin bil i Sölvesborgstrakten för att se sig omkring och skingra ensamheten har många trott att han varit arbetslös och inte velat göra något.

”Det har blivit ettusenfyrahundra trappsteg varje morgon i tjugotreår,” säger Ulrik och berättar om sin dåliga höft, som har tagit mycket stryk av allt spring.
Det bar sig inte bättre än att Ulrik fick läggas in på lasarettet och opereras för ett tag sedan.
Där fick han stanna i åtta dagar och när han låg där fick han den bästa present han någonsin fått.
Ur radioapparaten intill sjukhus-sängen hörs en hälsning från Stensons orkester.
I riksradion från ett program som heter Kalas hälsar orkester-medlemmarna till Ulrik och önskar honom bättring.

”Det var ett bevis på att jag var ihågkommen,” säger han med tårfyllda ögon och berättar också om hur glad han blev när John Andersson, ägaren av danspalatset Valje Nöje, besökte honom på sjukbädden.
”Det värmde gott i hjärtat,” säger han och berättar också om att allt är mycket kyligare och kallare i samhället idag än det var förr i tiden.

”Nu förtiden är det inte bara att ringa eller besöka folk. Alla har de sitt, och det verkar som om folk är mycket mera upptagna idag, och har inte plats för några andra än sig själva.”

Dansbandskung.

I över trettiofem år har Ulrik följt de som spelat upp till dans på dansbanorna i Södra Sverige.
Han vet det mesta om Vägasked, Silverdalen, Björksäter och allt vad de stora danspalatsen i södra Sverige heter. När Hanöhus hade sin storhetstid på åttitalet betraktades han där som en inventarie.

”Jag är nog den ende i Sverige som går gratis in på danspalatsen. Alla arrangörer känner mig,” säger Ulrik och ler.

Genom åren har han hjälpt orkestrarna med att bära in utrustning och varit lite allt i allo, men numera sätter höften stopp för allt bärande.
Själv dansar han inte, istället håller han sig nära orkestern, lyssnar till musiken och småpratar med folk han träffar på.
”Förr var det efterfester man fick hänga med på. Numera åker de flesta, var och en hem till sitt.”

Vi pratar länge om alla de dansbanor han besökt och alla de kära minnen han har från alla de människor han mött genom sitt intresse.
Han berättar om att han kanske i tidiga ungdomsår borde ha lämnat småstaden för att bege sig ut i världen, men han vågade inte.

Han vet inte hur livet hade artat sig om han istället för att välja ensamhet hade skaffat sig familj. Likväl menar han, att hans liv har varit rikt.
Det dansbandslivet har gett honom kan ingen ta ifrån honom.

”Resorna med dansbanden är mitt livselixir, och så länge jag kan vill jag hålla på med detta,” säger han och ser med allvarlig blick på mig.

Men ändå är det så, att när de sista tonerna från dansbanan klingat ut är det dags att ensam gå hem till de tysta väggarna i ungkarlslyan.

text och bilder:
Thommy Bergholts