För någon vecka sedan åkte jag till Madeira, det har jag drömt om i några år.

Kärlek & Död

För någon vecka sedan åkte jag till Madeira, det har jag drömt om i några år. Jag är ingen solbadare utan vill gärna röra på mig och levadorna –
deras bevattningskanaler – lockade mig eftersom det går stigar längs med dessa.

Kvällen innan jag skulle åka insåg jag att min lilla weekendväska inte skulle räcka till. Jag ringde på hos min granne, som troligen låg och sov för han öppnade i kalsonger och t-shirt. Han blev min räddare i nöden, han kom in i mitt kök med en resväska med Bromöllas fotbollsklubbs flagga stolt fladdrade på väskans handtag. ”Nu måste du sköta dig”, sa grannen till mig, jag är en mesig festprisse funderade mest på när jag senast hade en haft en halvnaken karl i mitt kök.

Iväg kom jag, i alla fall till Sturup. Där var det dimma och avfärden blev uppskjuten. Konstigt nog räcker det med ett sådant besked för att främlingar till samma destination ska börja prata med varandra. En man sa ”bara inte buss till Köpenhamn för då får vi asa och dra igen”. Efter någon timme kom vi iväg och ännu några timmar senare var jag förflyttade från ett grått, fuktigt och kallt Skåne till underbart sommarväder med ljumna vindar, fjärilar stora som min handflata och dofter av ros och mimosa.

Första dagen skulle jag gå från Monte, en liten ort ovanför Funchal, till Camacha. Det gick som tåget och jag, som inte är speciellt religiös, prisade Gud för att jag fick gå där. Mimosaträden blommade, prästkragarna var stolta, vackra kallor växte som ogräs och en svag doft av eukalyptus svepte förbi.

Det var precis som en dröm med svartklädda små tanter som vinkade, skällande hundar och en och annan tupp som gol i fjärran. Jag gick i fatt ett finländskt par som jag hade sällskap med under några kilometer, vi avslutade vår tillfälliga bekantskap genom att dricka te och äta äppelkaka med vispgrädde på en uteservering. Den finländska mannen prisade äppelkakan medan jag själv funderade på om jag hade smakat att det var äppelpaj såvida jag inte hade vetat om det.

Vi skildes åt när de tog bussen tillbaka och jag fortsatte min färd. Men allt är inte solsken och efter ytterligare några kilometer såg jag två poliser. Det är något speciellt med poliser utomlands, eftersom jag inte har något att frukta är de ju bara vansinnigt snygga. När jag kom fram till dem undrade jag vad som hänt och det var trist att höra att det låg en död man några meter längre fram.

Jag är en kvinna som reder mig själv, det tror jag att även de som bara är ytligt bekanta till mig kan ana, men jag får nog erkänna att jag tog chansen och gjorde mig ynklig och näpen (hur det nu är möjligt för en 180 centimeter lång kvinna i medelåldern) och poliserna höll mig hårt för att jag inte skulle svimma över den döde mannen. Min kollega skulle utbrista ”sedan var inte färden sig lik” om han hade varit med om detsamma, själv tänkte jag att poliserna var de enda av manligt släkte som nuddat mig de senaste åren med undantag för tandläkaren när han greppade käken för att fixera mitt huvud.

Nu skämtade jag lite om mannen som fick sätta livet till på en levada i Madeira, men jag tänkte mycket på hans fru och hur hon mådde, att åka på semester och mista sin man måste vara en mardröm.

Min vecka på Madeira fortsatte i samma stil, jag vandrade och solen sken. Det enda jag inte trivs med är att äta ute på kvällarna, jag känner mig så förbaskat ensam när jag ser alla andra som är i sällskap eller på tu man hand. Jag provade två kvällar och jag har provat på tidigare resor men det en obekväm känsla. Hädanefter blir det billiga hak där jag kan sjunka ner osynlig på en stol och ingen lägger märke till att jag är singel.

Sedan kom sista dagen och då minsann hände en extra rolig sak! Av en tillfällighet åkte jag till Madeira när de hade sin blomsterfestival, hela staden var prydd med olika arrangemang och under min sista dag gick en karneval genom staden. Jag fick en bra plats precis bakom tjocka rep som gick mellan de blommande jakarandaträden, framför mig hade jag en man som satt sig på en medhavd hopfällbar stol. Det var en äldre herre från Madeira med basker, skjorta, väst och kavaj, välpressade byxor och putsade skor. Håret var en aning långt med grånade strimmor och lockar i topparna, jag tror han var runt 90 år. Jag hade min kamera med mig och nog tänkte jag att det var märkligt vad han lutar sig för ena stunden hade han sin armbåge mot mitt knä och i nästa stund mellan mina knän och i andra stunden lutade han sin kind mot min hand när jag höll i repet.

Det var först när han utstötte ett lätt stönande som jag förstod att han flirtade med mig. Det är några år sedan det hände sist och jag hade stått där som ett fån och inte fattat ett dugg. Lite generad och ovan vid situationen tog jag till flykten! Jag greppade min kamera och gav mig iväg längs med karnevalståget för att leta bra bilder, men hela tiden hade jag ett gott skratt på insidan.

Frågan är hur det här ska sluta, en halvnaken karl i mitt kök, snygga poliser och en flirtande 90-åring. Snart är jag nog gift!