I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Gunnar Strand från Bromölla. Gunnar som i oktober förra året fyllde 100 år hälsar mig välkommen när jag knackar på i hans hus i Bromölla.
Det är första gången jag träffar en person som har levt i över ett sekel och det är med stor respekt jag hälsar på Gunnar när han ber mig stiga in i köket.Sparvjägaren Gunnar föddes en oktoberdag 1908 i ett av de så kallade Brukshusen på Bruksgatan i Bromölla.
Efter den stora julstormen 1901, där hela Gualövsskogen blåste ner byggdes ett sågverk, och av de nedblåsta träden sågades virke för att bygga husen på Bruksgatan. ”Elvahundra kronor kostade ett sådant hus på den tiden”, berättar Gunnar och minns hur det såg ut på Bruksgatan på den tiden. Gatan bestod egentligen bara av två leriga hjulspår och den enda trafik som fanns var häst och vagn som kom dragande gatan fram. Hästarna som åt havre lämnade mycket spillning efter sig, och det var kalasmat för de feta sparvarna som bodde under tegelpannorna på husen. ”Man kunde se sparvarna sitta på luftledningen längs med hela Bruksgatan,” säger Gunnar och berättar med entusiasm hur han som liten parvel med slangbella och nickelkulor var ute och sköt sparvar.
”Fadern till disponent Appe vid Ivöverken, som var inneboende i ett av Brukshusen, brukade köpa sparvarna för ett halvt öre styck. Han stekte dom till middag.” Gunnar ler vid minnet och själv boende på just denna gata kan jag tänka mig tillbaks hur det såg ut för hundra år sedan.
Storbranden i Bromölla Gunnar berättar att hans far var rallare
och hans mor var piga hos disponenten på Ivöverken. Hela familjen, med åtta barn, åtta getter och en ko bosatte sig nu på Nygatan. Redan som tioåring fick Gunnar hjälpa till med försörjningen.
Första arbetet var som vaktepåg hos Boställar-Svensson i Edenryd. Här vaktade han kor mot en lön på femton kronor i månaden. När han fick sin första lön köpte han en gris och tog hem till Nygatan. I Gunnars ungdom var Bromölla ett litet samhälle som i princip bestod av fem gårdar och en i övrigt minimal bebyggelse.
Det bodde en del tyskar i den del som kallades gamla Bromölla och den händelse som nu Gunnar berättar minns han som om den var igår. ”Det var trettondagsafton och året var 1911. Jag var tre år och mor stod vid spisen och kokte risgrynsgröt. Själv var jag ute i trädgården och hjälpte far. Plötsligt såg far och jag eldslågor slå upp från gamla Bromölla och far sprang på hosesockorna Bruksgatan ner för att hjälpa tillmed att släcka branden.” Branden var omfattande. Flera hus brann ner och många av de tyskar som
bodde där fick tillfälligt flytta in i Brukshusen.
När första världskriget bröt ut 1914 blev det svårare att leva. Redan som sexåring hade Gunnar skaffat sig både salongsgevär och belgarebössa för att hjälpa till med försörjningen av mat. Det fanns gott om både harar och kaniner på grevens mark uppe vid Grödby lyckor. Att det var olovligt skytte brydde sig inte Gunnar om och berättar att greven inte såg med blida ögon på sådant tjuvskytte.
Efter avslutad skolgång på 1912-skolan fick Gunnar jobb med att stapla stav på tunnbinderiet i Bromölla och nu väntade ett hårt arbetsliv den trettonårige pojken.
Ett av minnena från sin skolgång var att Gunnars vänsterhänthet var ett bekymmer. Lärarens ständiga slag på vänsterhandens fingrar hjälpte inte att få honom högerhänt.
Det låter sig inte att göra att på ett begränsat utrymme beskriva allt vad Gunnar har sysslat med, men efter diverse arbeten med bland annat att cykla runt på Gotland och arbeta på stärkelsefabriker började Gunnar arbeta med att gräva brunnar åt husägare i det framväxande
Bromölla. Detta var före grävmaskinernas tid och arbetet skedde för hand med att gräva sig ner sex till sju meter för att hitta vatten. Spade och hacka var de enda redskapen.
Flera hundra brunnar har Gunnar grävt i Bromölla med omnejd. Han berättar länge och väl om svårigheterna och det riskfyllda arbete det var med att gräva. Plötsligt faller han i gråt då han berättar om hur en brunns väggar rasade ihop och han blev hårt fastklämd nere i en brunn. Det var nära att liemannen tog honom den gången, men han blev med stor dramatik uppdragen i sista minuten och kom undan med en spräckt mjälte. ”Mina skor står fortfarande kvar nere i brunnen,” säger Gunnar medan han torkar tårarna.
Verksamheten växte och Gunnar köpte in en fotogendriven Commandojeep som hade varit med i Koreakriget. ”Man kunde se kulhål i sidorna på jeepen,” skrattar Gunnar. Gunnar började också varva brunnsgrävandet med att hjälpa till vid vägbyggen i trakten.
Idrottsintresset Gunnar har alltid varit idrottsintresserad och på den lilla fritid som han hade var han ofta ute och paddlade kanot på Ivösjön.
Det var här han träffade sin kvinna i livet. Berättelsen är tagen som ur en saga när Gunnar berättar och historien berör. ”Det var en vacker vårdag och jag kom paddlande över Ivösjöns vatten och närmade mig Kyrkviken på Ivö. På en äng, alldeles invid stranden gick en vacker flicka och plockade blåsippor. Jag paddlade in mot land,
hoppade raskt ur min kanot och tog modet att fråga vem som skulle
ha den vackra buketten?” Hon svarade med ett leende och sa.
”Den buketten kan bli din om du vill?” I det ögonblicket bestämde sig Gunnar för att den tösen skulle bli hans hustru. Så blev också fallet, och några år därefter gifte de sig. De levde ett lyckligt äktenskap fram till 1968 då hans käresta dog och Gunnar blev änkeman.
Förutom kanotintresset var Gunnar intresserad av gymnastik. I Bromölla Arbetares Idrottsförening namn utgjorde Gunnar en av de åtta i den trupp som åkte omkring och uppträdde på danstillställningar i södra Sverige. Det var riktiga akrobatföreställningar och den största publiken hade de när de uppträdde på Folkets park i Malmö.
Gunnar berättar den ena historien efter den andra ur sitt hundra år långa liv. Jag behöver inte ställa frågor längre, utan han är som en levande bok.
Jag sticker emellan med att ställa den obligatoriska frågan hur man skall leva för att bli så gammal. ”Du ska umgås med barnen och tänka på dom för att hålla dig frisk och ung,” säger Gunnar och tycker också att världen borde vara lite mera rättvis. ”Det skall vara en rättvis fördelning människor emellan och man skall inte tillåta att en del roffar åt sig.” Så säger Gunnar som har varit kommunistpartiet troget i alla år.
”Och så är jag också släkt med Harry Martinsson,” säger Gunnar och berättar att han har släktskap på sin fars sida med den berömde författaren. ”Jag träffade Harry för nittiofyra år sedan när han kom roende från Alltidhult över sjön
Halen.”
Berättelserna flödar ur Gunnar och jag inser att Gunnars liv skulle ha fyllt många reportage, och att här har jag bara skummat på ytan. Med en rejäl handskakning tackar Gunnar mig och ber mig komma vid ett annat tillfälle. Han har många fler historier att berätta.