Denna onsdag har jag bestämt möte med två pojkar jag lärt känna ganska väl genom åren. Kliver in på Ritz och möts av en apa i guld med gulsvart halsduk. En röd matta hade också varit på sin plats…
Foto: Mathias Bergeld / BILDBYRÅN / kod MB / MI0892
Hasse är redan här, han sitter en bit in på fiket och pratar i telefon, det gör han för det mesta. Slår mig ner vid bordet och efter någon minut dyker Mange upp. Hans Larsson och Magnus Emeus ser båda glada ut, konstigt vore det annars. Magnus är ordförande och Hans är sportchef i en klubb på Lister som precis vunnit SM-guld. Tänker kolla lite med pojkarna hur deras liv sett ut de senaste sextio åren, vet en del men inte allt. Sen, om vi får tid, kanske vi kan snacka lite fotboll också…
Magnus Emeus
Mange är född 1966 och växer upp på Bangårdsgatan i Bromölla. Han heter då Nilsson, det blir till Emeus först en liten bit in på 2000-talet. På den där gatan har jag en nära vän, Tryggve, som bor precis mitt emot så vi träffas ofta där. Likaså på Strandängens tennisbanor, Magnus är riktigt duktig och tillhör den svenska eliten som pojk. Det ska dock visa sig att han brinner lite mer för fotbollen. I nästa fas är vi med i samma gäng grabbar som väldigt ofta är på Hanöhus och även när vi stadgat oss, när vi träffat Malena och Gunilla, så fortsätter umgänget. Sen rinner det ut i sanden så som det ofta gör vid livets olika vägval, så nu, knappt 40 år senare, känns det kul att få träffas igen. Tillbaks till ungdomen, Mange debuterar i Ifö Bromöllas A-lag 1984 och jag får veta att man slår SGIF med 3-0 i den matchen. Två år senare tar han på sig Hörvikens tröja och härefter står det mellan Mjällby och Asarum. Det blir Asarum och han lyfter smått ikoniska Leif Persson som anledningen till detta, Leif tränar vid denna tid just det laget. Livet jämte fotbollen då, jo Herr Nilsson flyttar till Sölvesborg 1987 och pluggar till civilekonom i Kristianstad och Växjö. Härefter börjar han jobba som controller på Valeo men inser snabbt att han vill mer än så. Via företaget utbildar han sig vidare, inte minst vad gäller ledarskap och styrning, och så småningom blir han fabrikschef här. Några år senare börjar Mange på Nolato i Kristianstad som fabrikschef och ännu större uppdrag väntar. 2002 lämnar Magnus och Malena landet för uppdrag i Centraleuropa, sex år i Budapest följs av två år i Wien. Sen vänder paret hemåt och efter ytterligare två år på Nolato får Mange ett erbjudande om att bli koncernchef för norska Alvi Group. På den vägen är det och för elva år sedan blir han ordförande i Mjällby AIF. Här har han mixat sina erfarenheter från näringsliv och idrott och det har gått ganska bra.
Hans Larsson
Som ung minns jag Hasse som en duktig bordtennisspelare, sen kopplar jag honom fullt ut till fotbollen och vi lär känna varandra lite mer först när våra pojkar spelar i samma pojklag för SGIF.
Kan dock tänka att vi växlat några ord över en öl på Hanöhus under storhetstiden. Numera spelar vi Padel tillsammans på fredagar, Hasse har alltid många bollar i luften men tillslagen på de små gröna ute på Rex klassar han nog som viktig, egen, tid. Hans är född 1962 och idrotten har alltid varit en stor del av hans liv. Som liten spelar han pingis i Gammalstorp, får veta att han som pojk rankas tvåa i Blekinge efter omöjliga Sonny Olsson. Jämte bordtennisen spelar Hasse fotboll i Pukavik och, precis som både Mange och Sonny, väljer han fotbollen. Själv får jag fortsätta med mitt röda rack eftersom jag inte är så bra på att spela boll. Känns orättvist, till skillnad mot dessa tre kamrater blir min karriär ganska medioker. Hursomhelst, med föräldrar som lantbrukare snitslas banan tidigt för lille Larsson, redan som tio-åring får han lära sig att jobba hårt, något han är tacksam för idag. När han blir så pass stor att han får köra skördetröskan finns cykeln med på denna för att snabbt kunna ta sig till träning.
Med sin vinnarskalle, sin själ och sitt hjärta har framgångarna avlöst varandra, både på och vid sidan om plan.
Lantbruket avslutas för tio år sedan men nämnas bör att denne man också är en sann entreprenör. Hasse har, under många år, drivit mängder av bolag i olika branscher.
Under radarn
Vi börjar så prata om MAIF som nått höjder som ingen trott var möjligt. På tal om höjder, en bra bit in i årets allsvenska kan man läsa mer om Guidettis korta inhopp än om Mjällbys segrar. Media lyfter de stora föreningarna trots motgångar och orosmoln. Samtidigt, en bit ner, strax under radarn, har solen börjat lysa på Lister och likt en osårbar ballong stiger klubben allt högre. Rampljus tänds, stjärnor briserar och hela landet lär sig att älska Mjällby AIF. Radarn är utslagen, det blir ju så när man slutar som mästare 26 poäng före lag som Malmö FF.
”I år har alla stjärnor stått rätt på himlen”, säger Mange och jag undrar såklart hur det kunde bli så.
Får höra det som jag hört förut om en stabil ekonomi, målbilder, kontinuitet, ständig förbättring och laganda. De pratar om vikten av att alltid försöka göra varandra bättre och det är inga klyschor, här finns tydliga bevis i handling och resultat. Sen börjar de båda prata om individer och de lyfter så många spelare, ledare och trotjänare så jag slutar anteckna. Förstår att när ett kollektiv idel stjärnor ställer sig rätt, både på och utanför plan, då blir det jäkligt bra.
Ställer en fråga om hur många timmar i veckan de lägger på Mjällby AIF och fotbollen.
”Räknas en sömnlös natt?”, frågar Mange.
”Vet inte, men igår pratade jag med en agent till 01.30” säger Hasse.
Frågan är korkad för pojkarna räknar inte arbetstid och de drivs inte av rampljus. De drivs av en passion för fotboll, om att vilja göra saker rätt och att alltid bli bättre. Det är vackert.
Innan vi lämnar Ritz…
… blir vi nostalgiska, inte minst kommer vi in på Tipsextra som vi alla växt upp med. Här fann vi våra engelska favoritlag. Hasse, Tottenham, Mange, Leeds och jag själv, Queens Park Rangers.
”En match i veckan och efter den, helgmålsringning” säger Mange och vi skrattar hjärtligt för vi minns så väl den där tiden med Lars- Gunnar Björklund, Leif Larsson och leriga planer. Detta år ringer de där klockorna lite extra för Mjällby AIF.
På väg mot bilen ler jag för mig själv, mötet på Ritz blev precis så trevligt som jag hoppats på.
Solen tittar fram över taken när jag funderar på om Svenska Spel har odds på om Hasse någon gång kommer att stå staty på Strandvallen. Troligen inte, ingen spelar ju på att bara få pengarna tillbaka.
Nära Hästtorget nu och ser att Johan, en annan stjärna, pyntat upp ett helt fönster med guldhattar i sin fina leksaksaffär. Ja, det är fan gult, svart och guld precis över hela stan.
Blir lite djup och tänker på en tidigare kollega och vän som gick bort nu i augusti. Tord Andersson. Denna hedersman var också hedersordförande i Mjällby AIF. Hoppas att han, där i sin himmel, kan få ta del av allt det fina som just nu händer här nere. Jag tror det för där uppe är det ju inte så långt till stjärnorna…
Per-Anders Green
