Eva P Kåserar.
Efter ett krampaktigt leende fick jag fortsätta in mot staden. Jag tror att jag blev veckans skämt på polishuset i Kristianstad…..
Minnen
Det är något konstigt med mig – jag tycker om att städa. Numera vågar jag knappt nämna det för kollegor och bekanta, det är något misstänkt med att finna nöje i sysslan. En del dricker sprit, andra shoppar och jag städar, det är helt enkelt bara olika sätt att koppla av. Ja, jag tror till och med att det numera är mer suspekt än med sexmissbruk!
Varför gillar jag att städa och för den delen även att stryka och baka? Jo, jag får tid att fundera utan att bli avbruten för vem vill ställa en fråga eller be om något och riskera att få hjälpa till? Dessutom är det en fröjd att gå barfota över rena golv. Sist jag använde strykjärnet var det till min rosa pyjamas med gula ankor. Jag är varken en rosa människa eller av den sorten som tycker om kläder med gulliga tryck. Pyjamasen köptes under en resa i usa, det var ett impulsköp och när jag kom hem upptäckte jag att den krympte lika mycket på längden som den töjde sig. Numera flaxar den längs med knäna och jag är tvungen att hålla hårt i linningen för att inte tappa byxorna och jag går mer är fem meter i taget. Men den är störtskön att sova i!
En gång när min dotter bodde hemma ringde hon en lördagsnatt och ville bli hämtad. Eftersom jag räknade med att ingen skulle se mig hoppade jag i mina gröna gummistövlar, som jag använt tidigare under dagen, och drog min trasiga ylletröja över huvudet. Tröjan hade stora hål på armbågarna men vem vill kasta en favorittröja (den är numera lagad av Ankis mamma)?
Sagt och gjort, jag startade bilen och körde mot centrum. På Kanalgatan såg jag en man som säckade ihop. Det fanns inte en kotte i närheten och jag kände mig tvungen att stanna för att se hur han mådde. När jag klivit ur bilen och tagit några steg svängde en polisbil galant in framför mig. Ut steg två tjusiga poliser och frågade ”hur står det till här då”? De log glatt och jag insåg att det skulle vem som helst göra som såg mig. Jag lyckades peka på mannen, som vid det här laget hade förvandlats till en överförfriskad yngling med styrka i benen.
Med ett rejält tag höll jag mina pyjamasbyxor på plats och kände hur de fladdrade runt knäna i den ljumma sommarvinden. Efter ett krampaktigt leende fick jag fortsätta in mot staden. Jag tror att jag blev veckans skämt på polishuset i Kristianstad.
Vid ett annat tillfälle, med samma gröna gummistövlar, har jag ytterligare ett minne. Det var när min dotter fyllt 14 år och ville gå på Kristianstadsdagarna med sina kompisar. De första gångerna man släpper iväg sitt barn på de där upptågen är det nervöst. Hon fick förmaningar om att vara hemma klockan ett på natten annars skulle jag ringa polisen. Sara var inte rädd för polisen utan – och det var jag väl medveten om – för att bli bortgjord. Fult av mig men vad tar man inte till i sin rädsla över att det ska hände dem något?
Den här gången satt jag i nattlinnet och väntade på att hon skulle komma hem. Det regnade och klockan blev kvart över ett. Helt plötsligt hade jag de mest fasansfulla bilder på näthinnan. Jag var helt enkelt tvungen att ta cykeln och möta dottern. Sagt och gjort. Jag hoppade i stövlarna och drog en regnrock över nattlinnet. I farten glömde jag mina glasögon och utan dem ser jag inte mycket.
Vad jag inte räknat med var alla dessa människor som var på väg hem. För var cyklist jag mötte fick jag kisa för att se – det kunde ju vara dottern! Nu förvandlas inte mitt ansikte till något litet och näpet när jag kisar – nej, det blir groteskt och förvridet. Jag trampade på, stirrade och grimaserade medan regnet föll och mitt nattlinne blev blötare och blötare. Med en kort regnrock är man inte torr speciellt länge.
Till slut hörde jag en röst som mycket upprört sa ”mamma, vad gör du här”! Jag fick cykla två meter framför henne och hon talade inte med mig på flera dagar. Jag förstår att pinsamma föräldrar är det värsta en tonåring kan råka ut för. Jag förstår det helt och hållet. Men att vara förälder till en tonåring, som börjar ta del av det liv som alla föräldrar fruktar, är inte lätt.
Hur som haver, de gröna gummistövlarna har gått i graven och jag har inhandlat ett nytt par hos BR-skor. Än finns inga minnen med dem, men vem vet – jag kanske ger mig ut på ytterligare äventyr med mina nya stövlar? Hur som haver, ju äldre jag blir desto fler minnen har jag till både skor och kläder. När dottern ringde för en stund sedan frågade jag om hon mindes när jag mötte henne med cykel. Det gjorde hon inte men kunde däremot berätta andra pinsamma episoder. Jag får nog be henne om ursäkt för den hemska period när hon började lossa på banden mellan oss. Kanske vi kan börja sy ett lapptäcke av min rosa pyjamas och kanske jag ska önska mig en ny – lite snyggare – i julklapp?
Om någon undrar om det jag skriver är sådant som har hänt kan du tala om att allt är fullkomligt sant.
Hälsningar,
Eva
eva.persson@bromolla.info
