I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Alf Thomason som bor på Tunnbygatan i Bromölla.


Väl inkommen på den välskötta, lummiga bakgården träffar jag Alfs hustru som påtar bland de prunkande blommorna och i de välansade rabatterna.

Alf själv, sitter inne i köket och väntar på att bli intervjuad. Jag hittar honom i det smakfullt inredda finrummet. Med myndig polisstämma ber han mig slå sig ner vid matsalsbordet och jag ser att han ordentligt har förberett sig med gamla tidningsurklipp och minnen från sin tid inom polisyrket. För det är nämligen polis han har varit i fyrtiotvå långa år.

Alf, som inom kort skall fylla åttio år, är född i Karlskrona, men kom i unga dagar till Asarum där hans far verkade som fjärdingsman. Modern var hemmafru, som många kvinnor var på den tiden.

Realskolestudier var det inte råd till utan Alf fick genast efter skolan börja som bodknodd i Albert Erikssons affär som låg mitt i byn. Här fick han bland annat sköta lagret, hälla upp socker och mjöl, ha hand om lutfisken och tappa fotogen på kannor. Ibland åkte han iväg ut på landsbygden på sin trehjulade cykel fullastad med säckar av hönsfoder för att leverera till olika kunder. Det kunde ibland bli en tjugofemöring i dricks.

Poliskurs på korrespondens Fadern, som hade kontoret hemma, hade ibland besök av kunder som skulle betala skatter eller sköta om andra ärenden. Detta intresserade Alf, som ibland kunde få hjälpa till med enkla sysslor. Det var här hans intresse för polisyrket väcktes.

Under sin militärtid på F17 i Kallinge sökte Alf ett stipendie på Hermods och till sin stora glädje fick han en ansenlig summa som räckte till att på korrespondens läsa en kurs i allmän polismannaskap.

Som tjugotvååring fick han sitt första jobb som polisaspirant i Olofström. Ett av de första uppdragen han fick var då en höjdare från Malmöpolisen ringde mitt i natten och berättade att en äldre man i Mjönäs hade brunnit inne i sitt hus. Alf fick order om att åka dit och bevaka huset under natten fram tills dess att Malmöpolisen kunde komma dagen därpå för att undersöka saken.

Med tjänstepistolen i ena näven och kaffetermosen i den andra blev Alf sittande i det utbrända husets ena rum och i rummet intill låg det förkolnade liket av husets ägare. Det var en mörk och kulen natt djupt inne i Mjönässkogarna. ”Den natten var jag riktigt rädd,” erkänner Alf och ryser till vid minnet och minns där han satt och vaktade med den döde liggandes i rummet intill.

Framåt morgonen började det knacka inne ifrån rummet där den döde låg och Alf kände rysningarna längs med ryggraden. Med pistolen osäkrad smög han på polismannavis in i rummet bredvid och befarade att i allra värsta fall möta antingen Djävulen själv eller kanske den döde i återuppstånden form. Beredd på det värsta tog han mod till sig och störtade in i rummet. Den döde låg stilla och Djävulen syntes inte till.

Plötsligt insåg han varifrån knackningarna kom. Det var fåglar som gick och pickade på golvet. Han fick så småningom veta att gubben i huset hade för vana att med brödsmulor varje morgon locka till sig vilda fåglar. Nu var de tidiga frukostgästerna komna som vanligt, men deras frukostvärd var i sitt brända tillstånd inte förmögen att ge dem ens den minsta brödsmula. Alf andades ut, satte vapnet tillbaks i hölstret och drog en lättnadens suck när han såg polisbilen från Malmö köra upp på gårdsplanen.

Efter några lärorika år i Olofström kom Alf så småningom till Bromölla där han verkade som polis i åtta år. ”På den tiden var vi fyra poliser i Bromölla. Dessutom fanns det poliser både i Gualöv och i Valje,” säger Alf.

”Vi hade ett gott förhållande till tjyvarna. Inte en enda gång var jag i slagsmål och jag har aldrig behövt använda mitt tjänstevapen. Förutom mot döingen i Mjönäs förstås,” säger Alf och ler
underfundigt.

Det blev polisskola i början på sextiotalet och han pendlade runt ett tag med tjänstgöring både i Karlshamn och Sölvesborg för att så småningom hamna där han en gång började som aspirant. Platsen var återigen Olofström, men nu inte som oerfaren aspirant, utan som myndig och kunnig polischef. Bodknoddens dröm hade gått i uppfyllelse. Fattigpojken som inte hade råd till
realskolestudier hade nu blivit högt uppsatt chef.

Året är 1993 och efter fyrtitvå långa år inom polisväsendet lämnar Alf in handduken för att istället bli pensionärsaspirant. Nu är det bara minnena som är kvar från den tiden. Ibland kommer den gamla polismössan på när Alf till pensionärsföreningens stora förtjusning arrangerar kurser i trafikkunskap.

Med en honnör säger Alf adjö när jag lämnar honom bland sina urklipp och gamla tjänstgöringsintyg från en svunnen tid.

Text och foto: Thommy Bergholts

DELA
Föregående artikelTjuren Ferdinand
Nästa artikelCykeltjuvar