Stig-Arne – med sax och pingisracket som

I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Stig-Arne Andersson från Bromölla.

Med sax och pingisracket som vapen genom livet….

I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Stig-Arne Andersson från Bromölla.
Stig-Arne, som till vardags driver den frisörsalong i Bromölla som hans farfar Erik grundade 1927, har hunnit bli 62 år, och det är med stor förväntan jag knackar på dörren till hans radhus i Bromölla.

Tysk anfader

Att Stig-Arne råkade hamna i bruk-sorten Bromölla får mest ses som en tillfällighet. Stig-Arnes farmors mor som hette Irma Scherbel bodde i östra Tyskland under första världs-kriget.
Hon flydde därifrån och kom efter många strapatser till Bromölla. Med sig hade hon sin syster och mor, men hennes far Josef stannade kvar och ryktet nådde dem snart att Josef hade blivit arkebuserad av ryssarna. Ryktet var falskt och snart dök till allas förvåning och glädje Josef Scherbel upp och familjen återförenades.

Familjen Scherbel etablerade sig i Bromölla och så småningom skaffade Josef ett hus på Bruksgatan i Bromölla. Av en händelse grannhuset till där författaren till detta reportage bor.
En tillfällighet, eller?
Stig-Arne som var i femårsåldern och från och till bodde på Bruksgatan minns gamle Josef mest för att han hade en mauserkula inkilad i ena knäet.
Som liten brukade Stig-Arne hjälpa gamle Josef med gräsklippning och annat och ibland fick han som belöning ta en titt på gevärskulan som satt fast i knäet.

Bondgrabb från Bösagården

Uppväxten var egentligen på Bösagården utanför Bromölla där pappa Waldemar och mamma Maja bodde på vinden hemma på Bösa-Gottens gård. Så snart Stig-Arne gått ut skolan var det tänkt att han skulle gå i samma spår som farfar Erik och pappa Waldemar, nämligen att bli frisör. Som femtonåring fick han börja tvåla in orakade hakor i salongen och dessutom se till att saxarna och rakknivarna var slipade. Så småningom fick han påbörja klippningar som sedan med van hand avslutades av pappa Waldemar.

Några år efter Stig-Arnes inträde i barberarnas värld öppnade Waldemar en salong i en källarlokal i Nymölla. De alltfler arbetarna på Nymölla ville ha nära till att kunna klippa sig och dagligen strax före klockan fyra kunde man se Stig-Arne komma körande på sin moped för att hålla verksamheten igång tills pappa Waldemar kom senare på kvällen.
Detta var före den tid då det var tillåtet att ha kvällsöppna butiker. Waldemar blev anmäld av avundsjuka bromöllaföretagare och fick snart lägga ned verksamheten. Han blev till och med dömd till böter för den entreprenörsanda han visade.

Bordtennis, bordtennis och bordtennis

Pappa Waldemar som varvade bordtennisspel med att spela bas och trummor i berömda Arne Färms orkester, valde bort musiken och hade redan tidigt tagit med sig Stig-Arne och hans lillebror Ingemar till träningslokalen i Gammalstorp.
Waldemar som spelade på elitnivå i den högsta serien i Sverige inspirerade de båda grabbarna till att börja träna denna världens snabbaste bollsport.
Plötsligt började det hända saker i lilla Bromölla. Tiansgården uppläts till träningslokal och bordtennis-klubben, som från början var en sektion under Ifö Bromöllas fotbollsverksamhet, började växa så det knakade. Allt handlade nu om bordtennis för Stig-Arne.

Slog världsmästaren

I början av åttiotalet hade Stig-Arne utvecklats till en lysande bordtennisspelare. Det mesta cirklade runt matcher, träning och ordförandeskap i Bromölla BTK. Klubben hade genom kommunens för-sorg fått en av Sveriges finaste träningslokal med plats för åtta bord. Träningsmöjligheterna ökade och ungdomsverksamheten växte. Tillsammans med brodern Ingemar utgjorde Stig-Arne stommen i A-laget som nu låg i den näst högsta serien i Sverige.
Framgångarna lades på hög och Stig-Arne tillhörde nu bordtenniseliten i södra Sverige. Fyra gånger nordostskånsk mästare talar sitt tydliga språk.

”Min absolut största seger var när jag slog Ingemar Wickström som veckan före hade blivit regerande världsmästare. Jag tog honom i en tresetare,” säger Stig-Arne och ler vid minnet av att Sydsvenskan skrev ett reportage om bedriften. Det var bara att de hade förväxlat de bägge brödernas namn och brodern Ingemar fick istället ta på sig äran.
”Klubbmästare i Bromölla har jag nog blivit en sex-sju gånger,” säger Stig-Arne och berättar att det fanns många skickliga spelare i Bromölla vid denna tid.

Tragisk händelse

Mitt i allt detta hände det som inte fick hända. En tidig mars-morgon 1982 avled oväntat Stig-Arnes hustru. Mitt uppe i livet, med familj och allt, stod han där plötsligt ensam med två små pojkar på fem respektive åtta år.
Livet rasade ihop och tankarna på hur han skulle klara av att ta hand om barnen och kunna ge dom den kärlek de behövde tog överhanden. Det blev en tuff tid.
”Utan mina vänners och svär-föräldrars hjälp hade jag inte klarat det,” säger Stig-Arne och har svårt att hålla tårarna borta.
Det är nu tjugosju år sedan detta hände och Stig-Arne lever nu i ett annat förhållande. Bordtennisen har han lagt på hyllan för femton år sedan. Den enda gång racketen plockas fram är när semestern kommer.
”På solsemestrarna tar jag alltid med mig pingisracket och spelar små turneringar på turistorterna. De flesta hotellen har ett pingisbord. Hitintills har jag inte förlorat en enda turnering. Jag tar dom med servarna,” säger Stig-Arne och skrattar hjärtligt.

Frisörsalongen, ett andra hem

Nere på frisörsalongen i centrala Bromölla står Stig-Arne dag ut och dag in och klipper sina kunder. Det har han gjort i fyrtiosex år nu.
”Det blir nog en hel del år till på salongen. Pensionen har jag inte funderat på. Någon gång har jag funderat på att bli snickare och göra något helt annat, men sedan har jag insett att saxen är det verktyg som har passat mig bäst.”
Minnena från storhetstiden är många och ibland vill kunderna prata pingis med honom.

”De äldre minns, men de yngre kan bli lite förvånade när de förstår att gubben som klipper dom har slagit en världsmästare,” säger Stig-Arne och visar de svartvita tidningsurklippen från storhetstiden.

Själv lite motionsspelare
föresvävar mig tanken att jag kanske kunde slå honom i en match.
”Han har ju inte spelat på länge,” tänker jag med ett dolt egoistiskt grin. Snabbt tillbaka till den krassa verkligheten inser jag att han säkert hade tagit fram de gamla takterna och enkelt spelat bort mig med några finurliga servar.
Jag lämnar Stig-Arne och på hemväg längs Tiansvägen funderar jag över om det överhuvudtaget hade varit någon bordtennisverksamhet i Bromölla om ödet hade velat att Josef Scherbel, mannen med mauserkulan i knäet, inte hade kommit undan ryssarna.

DELA
Föregående artikelMamma & Jag
Nästa artikelMin sämsta sida