Helge Karlsson – Skrothandlaren som slutade bada.

Thommy Bergholts har mött Helge Karlsson i ett InPåLivet-reportage.

I vår serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång Helge Karlsson från Jämshög.

Vi träffas vid minnesstenen utanför Jämshögs kyrka där Helge genast vill berätta om de alla namn som är inristade på stenen och som har satt lilla Jämshög på världskartan. Det är namn som Sven Edvin Salje, Harry Martinsson och John F. Andersson för att nämna några.
Jag förklarar för Helge att nu skall vi lämna dessa personer ett tag och istället ägna oss en stund åt en gammal skrothandlares liv.
Helge ber mig följa med till hans barndoms trakter och efter en kort bilfärd hamnar vi i det vackra Boafall där Helge föddes för 80 år sedan.

Lungsot som liten.

I en syskonskara av sju barn växte Helge upp i ett fattigt hem där fadern arbetade vid järnvägen i Jämshög. Ett av syskonen hette Sjunne Karlsson. Sjunne, som var krögare och i många år drev både Tulseboda Brunn och Jämshögs Gästgivaregård är nog bekant för många i trakten.
Helge, som var liten och klen drabbades i tolvårsåldern av lungsot och blev intagen på Furs sanatorium utanför Karlskrona.

”Jag hade blödningar som fyllde ett helt tvättfat,” minns Helge och berättar vidare.

Efter en lyckad behandling på sanatoriet började han som trettonåring arbeta som skogshuggare. Lönen blev en krona och femtio öre om dagen, men allt eftersom han blev starkare och orkade mera ökade han efterhand inkomsten.

”Alla har de suttit i fattigstugor som barn,” säger Helge och berättar om de kända namn som är inristade på minnesstenen i Jämshög.

Kolare, skogsarbetare och
sjöman.

Skogsarbetet gjorde Helge till en stark man, och som sjuttonåring blev han helt friskförklarad från sin lungsot. Nu bar färden norrut. Han erbjöds arbete som kolare och drog sig upp mot de småländska och södermanländska skogarna. Svarta som sotare av det rökiga jobbet bodde han och en kamrat i en koja ute i skogen. Varannan timme på natten fick de ut och bevaka milan.
Äventyrslusten förde snart Helge vidare till västkusten. Där fick han arbete som bonddräng hos en bohuslänsk bonde, ”Bönderna var mycket snällare på västkusten än de var här hemma,” säger Helge och minns många roliga minnen från livet som dräng.

Skogen lockade igen och i jakt på en bättre försörjning med bättre betalt hamnade Helge i Dalsland. Han fick jobb som skogshuggare. Mitt ute i vildmarken bodde han en hel vinter i en barack och livnärde sig på gröt, potatis och rökt fläsk.
Helge tröttnade på det ensliga livet inne i de djupa skogarna i Dalsland och mönstrade på en båt som fraktade salpeter längs västkusten. Nu följde en tid på olika skutor. Det var kolbåtar till Gdynia och malmbåtar som gick på Tyskland, Norge och Holland. Sjösjukan satte stopp för sjömanslivet.

”Det gick inte en dag utan jag var sjösjuk. Utan sjösjukan hade jag säkert blivit kapten,” skrattar Helge självsäkert.

Som tjugoåring gick han iland för gott och började hugga i skogen igen.
Det var nu han fick en idé om att de grantoppar som blev över vid skogsavverkningen kanske kunde säljas som julgranar. Sagt och gjort. Han bad att få ta grantopparna, men blev utskrattat när han berättade vad de skulle användas till. Ingen hade hört talas om något sådant. Det blev julgranstoppsförsäljning neråt Skåne och goda förtjänster.
Nu skrattade ingen längre. Det var på detta sätt som Helge fick klart för sig att det var som handelsman man kunde tjäna pengar.

Skrothandlare och affärsman.

Som de flesta i Olofströms-
trakten hamnade Helge på fabriksgolvet på Volvo i Olofström. Där arbetade han till en dålig lön i åtta år, måndag morgon till lördag middag.
När han slutade sitt pass på lördagen tog han lastbilen och handlade med skrot till sena kvällen.

”Jag tjänade mer på lördagskvällen än hela veckolönen på Volvo,” säger Helge och minns tillbaka.

Helge klarade sig snart utan arbetet på Volvo och började nu sin inslagna väg som skrothandlare. Han handlade med lump, kopparplåt, antikviteter och köpte in dödsbon. Helge blev känd för de flesta i trakten där han körde omkring i sin lastbil av märket Chevrolet.

”Jag gjorde många bra affärer, men ibland även dåliga,” säger Helge och vill gärna berätta historien om när han sålde två teckningar från ett dödsbo för två kronor styck. Efter några dagar ringde damen som köpt teckningarna och berättade att teckningarna var gjorda av självaste Carl Larsson.
En snopen Helge kunde vid närmare undersökningar konstatera att damen hade gjort en makalöst bra affär. Teckningarna var nämligen värda femtiotusen kronor styck!

Helge visar mig en raritet som han däremot anser är en bra affär. Han visar upp ett träben som han köpte av en bonde i Alltidshult.
Träbenet har en gång använts av en av Karl den tolftes soldater. Helge berättar att han ofta blev kontrollerad av polisen eftersom det fanns mycket stöldgods i omlopp. Helge betonar att han i alla sina affärer alltid har varit ärlig, och berättar att det alltid har funnits möjligheter att lura av gamla människor deras ägodelar då han knackat på hemma hos folk.

”Skrothandlare på den tiden hade ju inget gott rykte,” säger Helge och ler.

Verksamheten växte med att Helge gav sig in i byggvarubranschen. Han började köpa in sekunda spånskivor och gullfiber som han sedan sålde vidare. Företaget HK-Bygg blev en realitet. Verksamheten växte så det knakade och Helge fick köpa ytterligare en lastbil.
1985 lämnade han över företaget till sin son Thomas. Idag bedrivs verksamheten i Jämshög och sysselsätter ett tiotal anställda.

”Här ute på ön satt jag i nio timmar i kylan. Jag var så nära döden man kan komma.”
Helge visar ön i sjön Raslången där han höll på att frysa ihjäl.

Mötet med döden.

En kall februaridag för snart åtta år sedan talade Helge med vår Herre. Det började tidigt på morgonen med att Helge förberedde sig för att fiska gädda ute på den isbelagda sjön Raslången i Boafall.
Efter att ha läst sin vanliga morgonbön och tackat Gud för en ny dag körde Helge iväg med sina fiskegrejor. Fiske har alltid varit Helges stora intresse och glad och nöjd med att få komma ut i naturen började han att provborra i den femton centimeter snötäckta isen.

Helt plötsligt brast isen och Helge trillade i det iskalla vattnet. Isdubbarna åkte fram, men isen var för hård för att de skulle få fäste. Nu blev det plötsligt en kamp på liv och död! Helge bad för sitt liv.
Han anropade Gud att han inte ville dö på det viset. I det iskalla vattnet högg sig Helge med bara händerna fram till en liten ö som ligger 300 meter ut i sjön.

På ett mirakulöst sätt lyckades han ta sig upp på land efter att ha varit i det kalla vattnet i en halvtimme. Totalt utmattad och förlamad av kyla i benen försökte han ringa på sin mobiltelefon.
Telefonen var våt och obrukbar. Nu väntade en kamp på liv och död! Denna dag kom Helge överens med sin Herre om sitt fortsatta liv. Det satt en ängel vid hans sida hela dagen.

Helge höll på att frysa ihjäl, men efter nio långa timmar kom räddningen.
Det var sonen Thomas som med räddningstjänstens hjälp hittade sin far med en kroppstemperatur på 32 grader. Efter en natt på intensiven på Karlshamns lasarett förklarade läkaren honom frisk och sa att det var ett under att han klarade detta utan några skador.

”Helge och Herren hade kommit överens! Ännu var det inte dags att lämna jordelivet.”

Sedan denna händelse har skrothandlaren slutat att bada, i alla fall i sjön Raslången.
Den fyndige bokhandlaren Jonny Karlsson i Olofström har sett till att den lilla ön numera har fått namnet Helgeandsholmen.

En stor berättare.

Helge är en stor berättare, liksom hans far var. Han berättar om alla han mött genom åren. Han berättar historien om när Sven-Edvin Salje körde i diket med sin nyinköpta bil en bit ifrån där Helge bodde. Helge och en bekant hjälpte den tacksamme Salje att få upp bilen på vägen och Salje förklarade stolt.

”Ja pojkar, jag är författare nu och jag tjänar så hemskt mycket pengar.” Det var när Salje hade kommit ut med romanen ”På dessa skuldror”.

Helge påstår också att det är en Jämshögsbo som ligger bakom T-fordens tillkomst. Det gick till så att den fattige torparsonen från Jämshög, John F. Andersson, som blev mångmiljonär på sina tunnel- och brobyggen i USA lärde känna Henry Ford.
Henry som då var utfattig berättade att han skulle kunna bygga en bil om han bara hade haft pengar. John gav sin vän femtusen kronor och så blev den första T-forden byggd.

Berättelserna blir många och mörkret börjar falla på. Vi bestämmer att vi skall träffas igen. Jag blir nämligen inbjuden att följa med Helge på ett annat av hans stora fritidsintresse, nämligen bärplockning. Han skall visa mig de bästa platserna. Så när blåbären blir mogna ger vi oss iväg.
Kanhända det blir en och annan historia också?