evap

Kanske någon minns när jag
började min utbildning till
massör den 14 februari och
på väg hem kräktes i en papperskorg
på centralen i
Malmö?

Den 22 augusti var det dags igen.
Inte med att kräkas men väl en ny kursstart. Trots att jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte gå en utbildning samtidigt som jag jobbar, lyckades jag vid något
svagt ögonblick betala in avgiften
till fortsättningskursen och därför
var det dags igen. Jag är en människa som vill passa tiden. Tåget tuffar normalt in i Malmö strax efter 8.30 och sedan går jag med resväska och ryggsäck till Gustav Adolfs torg för att ta bussen ut till Jägersro där kurslokalen finns, strax efter nio är jag framme. Vid första träffen ville jag förstås vara ute i tid för att kunna förklara att det beror på tågen och inte min nonchalans som skulle göra att jag drällde in några minuter efter nio vid resterande lördagsmorgnar.

Därför ställde Sekreteraren upp och
körde mig till Kristianstad för att jag skulle kunna ta ett tidigare tåg till första kurstillfället. Min väckarklocka ringde vid fyra så vem som helst kan ju förstå att jag var trött när klockan var halvnio och jag var framme vid kansliet.
Det var bara det att ingen fanns där. Det var då jag insåg att jag måste ha transfererats till någon annan Eva den senaste tiden för jag, som normalt är ordentligt och förberedd inför alla tänkbara
katastrofer, hade åkt ifrån alla telefonnummer och papper som hade med starten att göra. Jag hade hört talas om att det fanns ytterligare en kurslokal lite närmare travbanan.
Det var bara till att knalla med
ryggsäck och resväska i någon kilometer med tanken om att det helt säkert skulle finnas en tydlig skylt. När jag hade knatat runt i en halvtimme var min tunika genomblöt av svett och inte syntes det till någon skylt.
Efter att ha ring tio olika telefonnummer, som jag fick från Eniro, och där alla hade telefonsvararen igång kände jag att
gråten låg på lut. Jag gick in på Jägersro hotell där en ung och sval receptionist hjälpte mig att leta upp ytterligare telefonnummer
men inget napp. När hon sökte på Internet fick hon upp ett namn
och telefonnummer till en tidigare kursdeltagare som jag ringde. Av denne fick jag en förklaring var
jag skulle gå. ”Fast de kurserna brukar ju inte vara vid Jägersro, de brukar vara vid kansliet”, sa
den vänliga rösten i telefonen.
Men jag visste ju med säkerhet att det hade ju inte funnits någon
på kansliet, därför travade (!) jag vidare in på Jägersro och fann det vita korsvirkeshuset som vi skulle vara i. Det fanns inte en kotte i närheten, ingen skylt och alla dörrar var låsta. En bit därifrån hörde jag en häst som gnäggade mycket passande. Till slut bestämde jag mig för att gå tillbaka till kansliet och om det fortfarande
var stängt skulle jag ta tåget hem
till Bromölla. Aldrig mer skulle jag gå på någon kurs! När jag var framme vid de tidigare låsta dörrarna var jag tvungen att ta av mig tunikan för den stank av svett. Är det något jag avskyr är det att
gå klädd i ett linne där bh-banden syns, men jag hade inget val för att lukta illa är än värre.
Det var precis så jag anlände till kursen. Tänk er drygt tjugo samlade, välklädda och koncentrerade människor
som sitter likt tända ljus med välvässade pennor och på det en prydlig kursledare utan en skrynkla på kläderna, se sedan framför er en medelåders kvinna som klampar in likt en elefant med en vilt stirrande blick, genomsvettig, håret på ända, lite gråtfärdig och iklädd ett svart linne där de vita bh-banden syntes tydligt – så kom jag in i lektionssalen. För
det var förstås på kansliet som kursen skulle hållas. Då hade de andra redan varit igång i en timme.
”Åh, vad synd”, sa Blanka som är den
som håller ordning på kurser och kursdeltagare, ”jag var här några minuter efter halvnio, du måste ha missat mig precis”. Hela helgen blev fel och när min mamma sa ”det är inte alltid bra att komma i tid” skulle jag kunna slänga på luren i örat på henne. Fast jag kommer att vara ute i god tid framöver också, det finns inbyggt i mig. Däremot ska jag aldrig mer åka ifrån
informationspapper om jag ska utbilda mig i en annan stad, och kursstarter kommer för evigt att vara förknippat med mindre lyckat resultat.

Eva P