Bromölla
…ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik.
Jag fick den inte med bröstmjölken, men den var tidigt närvarande i mitt liv.
Pappa spelade trummor i vårt förråd och han var världens jazzälskande person. Det spelades Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Monica Z mm typ alltid. Mamma gillade klassisk musik och den njöt hon av när pappa jobbade eller var på modellflygklubben. Själv gillade jag många sorters musik under min uppväxt. Kanske inte jazzen så mycket.
Under den tidiga tonårstiden älskade jag nog ABBA mest av allt. Vi var några klasskompisar som hängde i en av killarnas källare och vi var verkligen ABBA, spelade och sjöng jättebra, tyckte vi. Längre fram i tonåren var det annan musik som gällde; ELO, Bee Gees, Boney M, Rod Stewart, Queen, Kiss, Elton John, Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad och den största idolen av dem alla; Björn Skifs. Han uppträdde i Tivoliparken i Sölvesborg när jag var 14 år. Jag fick hans autograf på min vänsterarm och jag var förtvivlad när den så sakta försvann. Några goda vänner gav mig en LP-skiva när jag fyllde 50 år. På den stod det; Till Maria, kram Björn. Wow. Förmodligen var den inköpt på någon loppis men känslan för mig var nästan densamma som när jag fick autografen på armen.
I början av 80-talen kom det annan musik in i mitt liv, tillsmmans med mannen i mitt liv. Det kallas dansbandsmusik och var för mig mycket olycklig eller lycklig kärlek.
Barnen i våra liv, födda 84 och 88 lyssnade gärna på Mora Träsk och Electric Banana band, så då gjorde vi också det.
Under småbarnsåren och fram till för 4 år sedan, jobbade jag inom vården. Jag hade ett uppehåll under några år då jag jobbade som massör på företagshälsovården.
Återigen, musiken; när jag jobbade på ett nyöppnat demensboende i kommunen, insåg jag hur viktig musiken är i vården och i demensvården i synnerhet. Vi hade en boende som hade arbetat som musiklärare. Han var periodvis mycket orolig och minnet sviktade väldigt. Hans anhöriga hade tagit dit hans piano. När oron var jobbig för mannen tog vi honom med till pianot och bad honom spela sånger och melodier som vi visste att han kunde. Ögonen strålade på honom, detta var något han kunde och som fick honom att må bra. Han sträckte på sig och var någon igen. Den känslan varade en lång stund. De andra som bodde på boendet njöt, personalen njöt och mest av allt njöt vi av att se vad musiken betydde för mannen. Det är sånt man alltid bär med i sitt hjärta.
För 5 år sedan sökte jag jobbet som värdinna på församlingshemmet i vårt pastorat. Jag fick inte tjänsten då, men blev erbjuden tjänsten 1 år senare. Självklart tackade jag ja. Jag hade velat ha det jobbet i många år. Det blev precis så bra jag förväntade mig, till och med bättre. Alla möten med barn och deras föräldrar, deltagare i olika grupper och körer och möten med många personer i olika sammanhang. Alla fina samtal. En kille, 7 år tror jag han är, kom och gav mig en stor kram för att jag fixat en glutenfri smörgås till honom på adventsdagen. Det värmer.
Jag jobbade även som kyrkvaktmästare, med inre tjänst i våra fina kyrkor. Då fick jag vara med på bröllop, dop och begravningar och lyssna till många vackra psalmer. Det var fint och jag har lärt mig så mycket. Jag är oerhört tacksam över att ha fått jobba med alla dessa fantastiska kollegor. Ingen nämnd och ingen glömd.
Snart går jag i pension, lite i förtid. Jag ska njuta av familjen och mina barnbarn. Träningen ska återupptas, jag ska läsa böcker, ha tid för vänner och ta hand om mig.
Men så är det det där, som Arja sjunger; vem är du, vem är jag? Vem är man när man blir pensionär, när man inte har sitt jobb att gå till, när man inte får den där uppskattningen man gillar, ingen tid att passa, ingen som saknar en när man är sjuk etc.
Min plan är att jag ska vara samma Mia, som bryr mig om mina medmänniskor, som kommer att hålla kontakt med några av kollegorna och som kommer att fortsätta som volontär i församlingen.
Sen har jag ju min kör, Hope, en gospelkör med världens bästa körledare, Karin.
Detta blir slutorden i min text, en titel på en av mina favoritlåtar vi sjunger i kören och som jag hoppas att vi alla kan bli bättre på,
”Put a little love in your heart”
Mia Blomgren
