Näsum
När man fick jobb som springpojke på 1940-talet, fick man vara med om en massa olika jobb.
I en lanthandel fanns nästan allt, det var mellan symaskins-nålar, plogbillar, cementrör, bensin, fodervaror samt livsmedel. Ägg såldes inte, alla hade några hönor själv, nej ägg fick man istället köpa in. När Manne Mattson i ”Härjedalen” kom med sina ägg ville man helst springa och gömma sig. Han hade alltid sinn flakvagn full med papplådor och korgar, alla toppade med ägg. Då fick man väga och plocka upp äggen i stora ägglådor med fack, som sedan gick vidare till Bergfors ägghandel i Sölvesborg. När man sedan drog av vikten för söndriga och dåliga ägg, blev Manne sur på en. Sälja mjölk fick man göra även på söndagsförmiddagarna. Mjölk och grädde fick vi från mejeriet i Gränum. När man fick bra betyg från mejeriet på diskningen var man stolt.
Det hände att man fick hjälpa kunder med alla möjliga jobb, som att hjälpa till att hålla grisen när den skulle slaktas. Hjälpa till vid tröskan, en sak som inte var trevlig, var att hjälpa till att slå ihjäl kattkillingar. Neka kunde man inte och p-piller fanns inte, det gjordes en kastrering på den tiden.
Tunga jobb var när vi fick hem fotogen på fat, då kom Bernt Persson med faten på lastbilen. Sedan rullade vi ner faten på ett lastbilsdäck och sedan fick man snurra och vända de 200 kg tunga faten så pluggen kom uppåt, för att kunna pumpa upp fotogenen när det skulle säljas. Ett annat tungt jobb var när vi fick hem fodervaror och cement. Fodervarorna skulle bäras upp på magasinet men cementen fick stanna på första våningen. Kol och briketter var en annan sak som var jobbig, kolet gick att bära på ryggen. Men briketterna var så kantiga att man bar säckarna, som vägde 78 kg helst i famnen, för de kantiga briketterna skar in i ryggen. Det bästa var när vi kunde leverera direkt till kunderna, då fick man följa med Hofflander i hans lastbil och lasta av till kunderna.
Att cykla blev man bra på, vi hade en tvåhjulig paketcykel, med stor pakethållare fram och en mindre bak. 150 kg kunde man ha på cykeln om det inte var uppförsbacke, för man måste cykla det gick inte att hålla balansen när man ledde cykeln. Bröd kom varje morgon kl. 9.00 med rälsbussen från Sölvesborg, då måste man vara på plats för att ta emot brödbackarna. När det kom större varor med tåget användes cykelkärra för att köra t.ex. byggnadsvaror. När vi fick hem vassmattor kunde halva järnvägsmagasinet vara fullt. Några gånger när jag skulle köra till Nordanvik med varor, körde jag med en 98 kubikare motorcykel, som jag själv hade skaffat. När jag då mötte Hilding Svensson fjärdingsmannen i byn, brukade han titta åt ett annat håll, han visste ju att jag inte hade något körkort. Ibland fick man köra ut i skogarna någonstans för att leverera en yxa eller en sågklinga. Då hade skogshuggarna kommit åt en telefon, fanns inte i varje hus på den tiden och ringt till affären när de förstört något verktyg. Det var inte alltid så lätt att hitta dem så man fick ropa ”motorsågar hade de inte” så det var bara yxhuggen man kunde höra.
Nästan alla varor kom i lösvikt, på magasinet fanns t.ex. tjära i tunna och saltsyra i damejeanne, bensin, varnolen och fotogen pumpade man upp från fat. Senare fick vi en riktig pump för bensin. När det gällde livsmedel var det socker, mjöl, jäst, sirap och snus man fick väga upp.
Men man fick lära sig mycket av kunderna. När Hilding Olofsson, Sigfrid Johansson och Erik Karlsson kom på kvällarna fick man många bra tips. En bonus var dricksen man fick, när man körde hem varor till kunderna.
Text: Lasse Karlsson
Utdrag ur Näsums Hembygds- o Fornminnesförenings årsbok 2005
