SölvesborgLänsman lyssnar på vittnesmål.Länsman presenterar sina bevis för rätten.De båda anklagade, Bengta och Bollman.
Den kalla septemberkvällen hade många samlats utanför det gamla tingshuset i Norje. Kön ringlade sig ändå ut till vägen när huttrande besökare väntade på att få komma in i värmen och ta del av den rättegång som snart skulle utspelas. Rättegången som var på exakt samma plats 1853.

I lokalen var stolarna uppradade som i en gammal auktionslokal från förr. Besökarna satte sig ner och rummet var snabbt fullt av spänningssökande ansiktsuttryck. Sorlet tystnade när två damer kom in på scenen och pjäsen var igång. Med sång berättade den ena damen om historien som utspelade sig här exakt 1853 i denna lokal och den andra damen spelade glatt med en fiol. Efter en historia om en man som blivit förgiftad av sin hustru som också var anklagad till mordet på deras dotter började rättegången som skulle avgöra kvinnans, Bengta Svensdotters, öde.
Rätten består av tre herrar och länsman som diskuterar anklagelserna inför församlingen (publiken). Bengta Svensdotter berättar i sitt vittnesmål om hur det hade gått till när maken plötsligt avlidit och sedan dottern. Hon var en stark misstänkt genom hela pjäsen och bredvid sig har hon medbrottslingen Håkan Jönsson Bollman som verkar vara den som har startat hela idén.
Under resten av föreställningen var det en hel del vittnesmål från folk i byn, släkt till Bengta och läkaren som gjorde obduktionen på de avlidna. Bland annat vittnade många om att ett misstänkt pulver liknande arsenik skulle finnas i Bengtas hushåll.
Rättegången är mycket dramatisk med många tårar, anklagelser och tyvärr slutar det inte så bra för varken Bengta eller Bollman.
Jag tyckte skådespelarna var mycket skickliga, de flesta med mer erfarenhet än andra men fortfarande var samspelet bra. Föreställningen i helhet var både tragisk och komisk med inslag av mycket drama. Lokala skådespelare är något som alltid bör uppskattas och ta vara på och det var den bästa föreställningen jag har sett på flera år.
Text & Bild: Veronika Brink