Att köra bil på passagerarsidan.
Min dotter är inte ett barn längre.
Hon har flyttat hemifrån, utbildar sig och har jobbat under en längre tid, på krogen kan hon köpa drinkar och några pojkvänner har också passerat. Allt är lugnt och fint förutom det där med att köra bil.
När hon skulle övningsköra hade jag i förtid rekognoserat de närmaste trakterna och upptäckt en liten grusväg mellan Fjälkinge och Balsby där åkrarna låg släta på båda sidor. Ett halvt ton plåt i händerna på en 18-årig tjej som skrek ”jag fixar inte det här” och sedan släppte ratten är – ja, nervpirrande minst sagt. Åkrarna bjussade på lite guppiga åkturer men det hela förlöpte väl.
Sedan var det dags för körning närmare centrum och jag hade förstås rekognoserat igen. Under en helg körde jag och dottern ut till ”Svensk Bilprovning” där det fanns en stor asfalterad plan och där vi kunde varva deras byggnader hur många gånger som helst.
Och dottern körde, mycket glad i hågen. Jag höll ordentligt i sätet och fötterna var klistrade i golvet medan hon körde runt byggnaden med millimeters marginal.
På denna gigantiska planen fanns en enda lyktstolpe. En enda stolpe! Hon missade den med någon millimeter.
Vår carport var liten och trång, eftersom vi bodde i ett radhus delade vi den med grannen, som i och för sig inte hade någon bil men det hade hennes föräldrar. En splitter ny Volvo. Tursamt svängde min dotter på rätt håll när det vid ett tillfälle gick lite för fort ut ur carporten. Hon körde in i väggen och en list lossnade från vår bil. ”Det är bara en list”, sa dottern och viftade lite lätt med den i handen. Jag sa inget för lättnaden var stor över att inte grannens föräldrars splitternya bil var demolerad.
Sedan var det körskola i någon månad, pengarna flaxade iväg och glädjen var stor för både dotter och börs när hon hade det efterlängtade kortet i sin hand. Nu har hon haft körkort i flera år, men fortfarande blir hon riktigt arg när jag bromsar på passagerarsidan, pekar och drar jag efter andan.
Sedan skulle jag köra min mamma hem i hennes gamla Volvo av årsmodell 69.
Mamma vred på kroppen, kollade på hastighetsmätaren och när hon påpekade för tredje gången att ”här är det bara femtio” blev jag arg och gasade på. Precis som min dotter gör när jag åker med henne.
Det var en läxa må jag säga och jag lovar att jag ska titta mot trädtopparna, hålla andan och inte säga ett enda ord när jag åker med min dotter nästa gång, jag ska inte ”bromsa” på passagerarsidan och inte peka och inte säga ”ser du” och inte kolla hastighetsmätaren i smyg och kan jag välja min cykel istället ska jag göra det!
