Bromölla
Om aftonen går jag ner till stranden nedanför våra hus, det är en slags friskhet i luften. Det går inte att förneka, september knackar på. Årstiderna jagar varandra som de alltid gjort.
Ivösjön är svagt krusad av kvällsbris. Söderut syns vindmöllornas stora silhuetter som avtecknar sig mot den turkosa himlen. Norrut upptar Västanåberget synfältet och skapar enligt skånska mått illusionen av ett bergsmassiv. Vilken mången sann norrlänning självklart skulle ifrågasätta. Etthundrasjuttiofem höjdmeter är mer en slags höjd eller möjligen kulle. Något närmare i nordväst ligger Ivön som en strandad val. Den mäktiga hjässan vilar norrut och resten löper söderut.
Delar av Ivön var en gång ett skär omgivet av skummande bränningar och tempererat vatten. När hon låg vid våra dagars medelhav omfamnade hon gigantiska reptiler och annat marint liv i stor variation. Som visitkort från svunna tider återfinner man ännu idag resterna av dessa som fossil. Vi får inte glömma att vi lever i Havsdrakarnas Rike.
Ett par gösfiskebåtar glider långsamt söderut, några sjöfåglar drar åt det andra hållet. Jag spanar förhoppningsfullt längs sjökanten. För ett par veckor sedan fick jag äntligen se utter! Jag är helt säker, den var bara några meter ifrån mig.
Dagarna kortar ner, det skummar tidigt nu. Jag får alltid en känsla av att sommaren rusar förbi. Den går liksom inte att tygla eller regissera. Man får sätta sig i baksätet och åka med. Som den säsongsarbetare jag nu är behöver jag gilla läget. Det är ett ständigt pusslade för att få arbete, familjeliv och fritid att synka. Man får göra så gott man kan.
Med ett sting av saknad och vemod minns jag forna dagars formidabla kräftfiske. Ivösjön drabbades av kräftpesten 1981, men innan denna katastrof var tillgången god. Under sommaren metades det upp betesfisk. Denna fyllde frysboxen till min ömma moders stora förtvivlan. Kräftfisket var en slags ”sommarfinal”, spänningen och lyckan var obetalbar. Den som en gång känt doften av nykokta kräftor blir trollbunden för evigt.
Så glider vi sakta in i höstens famn. Självklart via ljumma dagars kvarvarande värme. September och oktober brukar kunna bjuda på en myckenhet av tillförsikt. Luften blir klar och krispig, frukten tynger ner grenarna och skogens skafferi öppnar upp.
Livet och naturen växlar ner och det räcker med att bara finnas till. Lövträden skiftar till gyllene färgtoner och fågelsträcken drar mot syd. Det är ingen idé att spjärna emot. Lika bra att varva ner och gå in för landning.
I viken norr om stranden där jag sitter, ser jag ofta en Gråhäger och en Ägretthäger tillsammans. De har bildat ett team. Huruvida hägrar hyser tankar om fjäderdräktens kulör, får vara osagt. Trivs man ihop så gör man det. Varför komplicera och röra till sådant som ändå funkar av sig själv. Kanske kan vi lära oss något från dessa långbenta noblesser? Jag vill tro att det är just så.
Dagsljuset falnar, några hungriga fladdermöss jagar insekter över vattenytan. Ljudlösa vingar över stilla vatten. Sensommar. Det är dags att gå hem.
Eder Filip, Norreskog en stilla kväll vid Ivösjöns strand.
Text & Foto: Filip Lindgren
