Vad gör vi när förändringen inte kommer långsamt utan slår till direkt, när beslut tas långt ifrån oss men ändå förändrar våra liv i grunden och lämnar oss med konsekvenser vi aldrig själva valt.
Vad gör vi när löften bryts, när det som en gång sades inte längre gäller och när det som skulle vara tryggt plötsligt inte är det längre.
Det finns en särskild känsla i att inte kunna påverka, i att stå bredvid och se på när något vi litat på försvinner bit för bit, och även om vi som vuxna försöker förstå vad som händer så är det ännu svårare att se hur det landar hos barnen.
Hur förklarar man för ett barn att världen inte alltid fungerar som man trott, att vuxna ibland säger saker de inte håller och att det som var säkert igår kan vara borta idag utan att man riktigt förstår varför.
Och hur bär man det som de känner utan att själv gå sönder någonstans på vägen.
För det finns en sorg här som inte alltid syns och som inte alltid får ord, men som ändå finns där i tystnaden, i blickarna och i de frågor som inte riktigt får några svar.
Kommer någon någonsin att förstå den sorgen fullt ut.
När ett samhälle börjar falla isär så är det inte bara system som påverkas utan människor, relationer och tillit, det som i grunden håller oss samman även när allt annat skakar.
Och mitt i allt detta står vi och försöker hålla ihop något som inte längre känns självklart.
Kanske handlar det inte om att kunna stoppa det som händer utan om hur vi väljer att stå kvar i det, hur vi fortsätter finnas där, lyssna även när vi inte har svar och visa att allt inte försvinner på en gång.
Vi kan inte skydda våra barn från allt, men vi kan visa dem hur man tar sig igenom något svårt utan att tappa sig själv.
Att gå vidare betyder inte att man inte känner, det betyder att man fortsätter ändå, även när det gör ont och även när man inte vet hur det ska bli.
Och kanske, en dag, kommer man att kunna se vad det kostade, inte bara det som förlorades utan också det som krävdes för att stå kvar, för att inte ge upp varandra och för att fortsätta framåt trots allt.
Patricia Lundin
