Vi lever i en värld där allt går fortare och fortare. Kalendern fylls av möten, måsten och deadlines. Samtidigt rusar vi på utan att riktigt hinna reflektera. Men vad händer med oss när vi hela tiden jagar tiden istället för att leva i den?
Tiden är som en löpare som aldrig stannar. Den rusar fram, alltid steget före, och vi springer efter i ett försök att hinna ikapp. Det börjar tidigt. Redan i skolan förväntas vi planera, prestera, blicka framåt. Vad vill du bli? Vad är ditt mål? Ingen frågar hur du mår just nu. Det är som om nuet bara är en transportsträcka mot något större och något viktigare.
Vi jagar minuter, timmar, dagar. Vi bokar, planerar, schemalägger varje ögonblick för att “få ut så mycket som möjligt av livet”. Men vad händer om man packar ett liv så fullt att det inte längre finns plats att andas? Vi lär oss att vara effektiva, att multitaska, att alltid vara produktiva, men väldigt sällan lär vi oss att vara närvarande.
Det märks i små saker. Hur vi kollar mobilen mitt i ett samtal. Hur vi stressar genom middagen för att hinna till nästa grej. Hur vi mäter värdet av vår dag i hur mycket vi hann med och inte hur vi faktiskt kände. När kvällen kommer är det inte ovanligt att vi inte riktigt vet vad vi har gjort, bara att vi är trötta.
Jag tror inte att livet är tänkt att gå i den här farten. Jag tror att vi mår bättre när vi saktar ner. När vi går en promenad utan hörlurar. När vi tittar upp från skärmen och faktiskt ser människorna omkring oss. När vi låter en eftermiddag vara tom, utan att genast fylla den med måsten.
Barn är mästare på detta. De kan stanna i tio minuter för att titta på en skalbagge. De har ingen brådska, inget schema att följa, de är bara där. Vi vuxna borde lära av dem. För ju mer vi skyndar på livet, desto mer riskerar vi att missa det.
Det här är inte ett rop på att säga upp sig och flytta till en stuga i skogen (även om det kan locka ibland). Det är en uppmaning att reflektera. Måste allt verkligen gå så fort? Vad händer om vi börjar prioritera långsamhet, eftertanke, närvaro? Tiden kommer att gå ändå. Men vi kan välja att gå med och inte springa.
Så nästa gång du känner att allt går för snabbt, stanna upp. Ta ett djupt andetag. Titta dig omkring. Du kanske inte hinner med allt, men du hinner i alla fall vara där du är. Och ibland är det faktiskt tillräckligt.
För i slutändan är det inte hastigheten som avgör om livet varit meningsfullt, utan närvaron. Och den börjar i det lilla ögonblick vi vågar sakta ner.
Patricia Lundin
