Det talas ofta om barns skärmtid idag. Om mobiltelefoner, tv-spel och sociala medier. Vi vuxna oroar oss för att barn inte längre lever i verkligheten utan fastnar bakom skärmar redan från tidig ålder. Många av oss säger samma sak: ”Lägg undan mobilen när vi äter”, eller ”Ni måste lära er att vara mer närvarande.”
Men frågan är om vi själva lever som vi lär.
För sanningen är att även vi vuxna har blivit dåliga på att vara här och nu. Mobiltelefonen har smugit sig in överallt i våra liv. Den ligger på köksbordet, följer med till soffan, till sovrummet och till och med ut på promenaden. Många av oss tittar på den det första vi gör på morgonen och det sista innan vi somnar. Vi läser nyheter, svarar på meddelanden, följer andras liv och fastnar i ett oändligt flöde av information som aldrig verkar ta slut.
Samtidigt rullar livet på runt omkring oss.
Det är nästan som att vi alltid befinner oss någon annanstans än där vi faktiskt är. Tankarna ligger på morgondagen, nästa vecka eller nästa sak som måste göras. Vi har blivit experter på att planera framåt men sämre på att stanna upp i det som händer just nu.
Det märks inte minst när människor umgås idag. Man ser familjer sitta tillsammans på restauranger där alla tittar ner i varsin skärm. Man ser äldre par på café där tystnaden inte längre fylls av samtal utan av mobiltelefoner. Till och med under högtider och middagar bryts närvaron av små ljud från telefoner som kräver vår uppmärksamhet.
Kanske är det just det som är vår tids största distraktion, att vi hela tiden låter något annat ta plats från stunden vi befinner oss i.
Missförstå mig rätt. Tekniken har gjort mycket gott. För många äldre har mobilen blivit ett sätt att hålla kontakt med barn, barnbarn och vänner. Ensamheten kan kännas mindre när världen finns nära till hands. Men det finns också en gräns där hjälpmedlet börjar ta över själva livet.
För vad händer med våra samtal när ingen riktigt lyssnar färdigt? Vad händer med gemenskapen när varje tyst sekund måste fyllas med scrollande? Och vad lär sig barnen när de ser att även vuxna har svårt att lägga undan telefonen?
Kanske behöver vi inte alltid vara nåbara. Kanske behöver vi inte veta allt direkt samma sekund det händer. Kanske är det viktigare att verkligen vara närvarande i en middag, ett samtal eller en vanlig vardagskväll än att ännu en gång titta på en skärm som ändå väntar kvar.
Livet händer trots allt inte sen, det händer nu.
Patricia Lundin
