När jag var liten hade vi den där lilla lådan i köket. Ni vet vilken jag menar. Lådan dit allt hamnade när man inte riktigt visste var det skulle ligga. Hjälpte man mamma och pappa att plocka undan var svaret ofta: “Lägg det i lådan så länge.”
Det var också dit man gick när man hoppades hitta en tia till glassbilen eller några mynt till lördagsgodiset. Jag minns att det alltid kändes lite spännande att öppna den. Man visste aldrig vad som gömde sig där. Nycklar, batterier, gummiband, kvitton, en liten ficklampa som sällan fungerade och en massa andra saker som säkert hade en plats från början, men som av någon anledning hamnat just där.
Jag tänkte nog aldrig på att lådan fanns. Den bara gjorde det.
Nu, många år senare, står jag hemma i mitt eget kök och inser att jag gjort precis likadant.
Jag har också en sådan låda.
Den innehåller skruvar som jag inte har en aning om vad de hör till. Delar till barnens vagn som hade varit väldigt bra att hitta för två eller tre år sedan. Tre flugsmällare, eftersom jag tydligen köpt en ny varje gång den gamla varit borta. Och mina solglasögon. De ligger nästan alltid där. Trots att jag hunnit leta i bilen, hallen och jackfickorna först.
Ibland öppnar jag lådan med den bestämda inställningen att nu ska det rensas. Nu ska allt som inte behövs åka i soporna.
Men så börjar jag titta på sakerna.
“Den där skruven kan nog vara bra att ha.”
“Den där lilla plastbiten kanske hör till något.”
“Det där snöret kan säkert komma till användning.”
Och innan jag vet ordet av har jag lagt tillbaka nästan allt igen.
Det är märkligt egentligen. Vi sparar på så mycket “utifall att”. Saker som kanske aldrig kommer till användning, men som känns alldeles för bra för att slänga. För tänk om man behöver just den där lilla skruven en söndag eftermiddag när alla affärer har stängt? Då skulle man ju ångra sig.
Jag tror faktiskt att de flesta hem har en sådan låda. Kanske ser den olika ut. Hos någon ligger den i köket, hos någon annan i hallen eller garaget. Men den finns där. Som en liten samling av vardag, minnen och saker som av någon anledning blivit kvar.
Och kanske är det just därför jag tycker om den.
Den berättar lite om livet som pågår. Barnen växer och barnvagnsdelarna blir liggande. Flugsmällarna förökar sig tydligen av sig själva. Solglasögonen hittar alltid tillbaka dit. Och skruvarna… ja, de får väl ligga kvar tills den dag jag kommer på vad de hör till.
Jag ler lite när jag tänker på att mina föräldrar säkert också öppnade sin låda och tänkte att de borde rensa.
Det gjorde de kanske aldrig.
Och ärligt talat… jag är inte säker på att jag kommer göra det heller.
Patricia Lundin
