Den buttre Ingmar (Robert Gustafsson) lever ett inrutat liv i en liten småländsk by. Hans hustru (Pia Halvorsen) gick bort för några år sedan och han har börjat tappa relationen till sin dotter Erika (Emelia Sallhag). Det enda han har kvar är den irriterande, frånskilde grannen Burman (Jonas Karlsson) och hustruns rosor, som egentligen är det enda han bryr sig om att vårda. Till råga på allt är det den varmaste och torraste sommaren i mannaminne.
Alla väntar på regnet som aldrig verkar komma. Men genom vad som kanske är ett underverk, kanske bara ren slump, får Ingmar äntligen spela huvudrollen i något som kommer att förändra inte bara hans liv, utan hela byns tillvaro eller, ja, kanske rent av hela världen. Inför den här filmen läste jag Jonas Karlssons bok som är förlagan. Det var en fin liten historia om en bitter man som har förlorat sin fru i cancer. Därefter har han levt i sin egen värld avskärmad ifrån andra och det som varit hans fokus sedan fruns död har varit att hålla liv i hennes rosenträdgård och på så sätt låta henne leva vidare. Parallellt med detta så har han en komplicerad relation till sin son. Det är själva ramupplägget. Sedan kryddas boken med lite magi i form av en gammal kran i den bittre mannen Ingmars trädgård som han upptäcker att han kan styra regnet med. Det ramupplägget följer även filmen om man bortser ifrån att Ingmars son Erik istället har blivit en dotter med namnet Erika. Men den lilla detaljen är inget som har så stor betydelse. Det känns bara som en naturlig utveckling av en historia som annars är väldigt fylld av gubbar. Så filmen funkar väldigt bra som en återgivning av den historia man får ta del av i boken. Jag gillar även upplägget att Robert Gustafsson inte är den självklara personen som står för filmens komik. Det där är ju hans naturliga element. Så det är mer spännande att se honom i sådana här karaktärer som är lite mer avtrubbade och visar mer en avskalad personlighet. Den komik som uppstår föds mer ur de situationer som Ingmar hamnar i. Samt har Jonas Karlsson fått mer ta över komikstafettpinnen och gör en rolig granne med bred småländsk dialekt. Så det finns i viss mån komik i den här historien. Men den lagom utportionerade komik som finns balanseras upp mycket med en finstämd historia om sorg, hur man går vidare och hittar tillbaks till sina nära och kära. Sammanfattningsvis blir det hela alltså en intressant tolkning av en fin men innehållsmässigt ganska smal bok. Historien fylls ut på rätt sätt med det som behövs för att anpassa bok till film. Robert Gustafsson, Jonas Karlsson och alla medverkande gör bra ifrån sig. Tekniskt ser filmen snygg ut med en färgton som gör att det visuellt verkligen framhävs vilken varm, torr och outhärdlig svensk sommar filmens karaktärer genomlider. Filmen “Regnmannen” har allt man önska sig av en svensk storfilm för hela familjen. 4/5 är mitt betyg.
Text: Paul Karlsson
