På de karga klipporna på ön Berk, där vikingar och drakar varit bittra fiender i generationer, sticker Hiccup (Mason Thames) ut från mängden. Den uppfinningsrike men ändå förbisedde Hiccup, son till vikingahövdingen Stoick The Vast (Gerard Butler), trotsar århundraden av tradition när han blir vän med Toothless, en fruktad Night Fury-drake. Deras osannolika vänskapsband avslöjar drakarnas sanna natur, och utmanar därmed själva grunden för vikingarnas samhälle.
Photo by Helen Sloan – © Universal Studios
För 15 år sedan fick vi för första gången ta del av historien om vikingapojken Hiccup som inleder en osannolik vänskap med den söta och oemotståndliga draken Toothless. Det var en mysig historia där en tanig tonårig med oförmåga att som son till en vikingahövding göra sin far stolt genom att bli en drakdräpare. Det bjöds på så väl actionspäckade scener som mer känslomässiga och kanske i vissas ögon klyschiga scener. Nu när man väljer att göra en ej tecknad version av filmen så görs det i princip som en kopia bildruta för bildruta. Det görs också av samma regissör. Varför kan man undra. Kan det verkligen var ett framgångsrikt koncept? Ja, är mitt smått överraskande svar på den frågan. Och vad är då framgångskonceptet? I det här fallet är min teori att tecknade filmer som saknar en massa onödiga musikalnummer och istället fokuserar på att ta handlingen framåt är mer tacksamma filmer att översätta till live-action versioner. Då uteblir besvikelsen kring att låtarna saknar den magi de en gång hade. Samt anlitas skådisar som verkligen kan agera istället för att enbart ha sångtalanger. “How to Train Your Dragon” har inga sångnummer. Däremot har den en story som hela tiden tar oss framåt. I tecknad form kunde allt tyckas gå lite väl snabbt så att karaktärerna inte fick något direkt djup. Ett exempel på sådana karaktärer är huvudkaraktärens kärleksintresse vikingaflickan Astrid. I den tecknade versionen hade hon ett blont, barbieliknande utseende som gjorde att hon kändes lite malplacerad bland de övriga av filmens karaktärer. Det har de i den här nyversionen fixat till med skådespelerskan Nico Parker i rollen. Hon har definitivt inte samma utseende som den tecknade karaktären, men känns ändå väldigt rätt i rollen och har verkligen kemi tillsammans med “The Black Phone” skådisen Mason Thames då de syns på bioduken ihop. De båda är därmed en bidragande orsak till att den här filmen funkar. Något som också funkar bättre i den här otecknade versionen är far och son relationen mellan Hiccup och Stoick The Vas.
Den känns denna gång mer trovärdig då den får mer djup av riktiga skådespelare. Vikingavärlden ser dessutom väldigt snygg ut och ger en vacker visuell helhet. Det finns med andra ord inget att störa sig på. Det är en saga vi får ta del av och ingen historiskt korrekt skildring av hur vikingar levde. Annars skulle väl den historiekunninge kunna anmärka på det felaktiga i att än en gång vikingahjälmar med horn används. Men så såg de ut i den tecknade förlagan. Så det är bara att gilla läget. Slutresultatet blev ändå en av de mest lyckade live-action produktionerna av en klassiker på mycket länge. Mitt självklara betyg landar på 4/5. Vill ni se en varm och fin film om en osannolik, men fin vänskap. Gå och se “How to Train Your Dragon”.
Text: Paul Karlsson
