Grace (Jennifer Lawrence) är gravid när hon och Jackson (Robert Pattinson) flyttar från New York till den isolerade landsbygden i Montana där de ska uppfostra sitt barn. Men efter födseln, fast i mitten av ingenstans, börjar förhållandet knaka i fogarna. När mörkret slocknar i biosalongen och filmen rullar igång så vet man inte riktigt vad man har att vänta sig.
En film om ett kärlekspar gestaltade av två forna tonårsidoler är det enda jag på förhand vet. Personligen tycker jag mycket om Jennifer Lawrence efter många tidigare filmer hon gjort huvudrollen i. Så mest känner jag spontant att jag är på plats för att se Lawrence göra ännu ett starkt kvinnoporträtt. När det hela är igång så kan jag onekligen säga att det är en roll man kommer att minnas henne för i alla fall. Intrycket man får i filmens början är att vi ska få följa ett ganska sexuellt frispråkigt par som inte gör något annat än att just ha sex vid sitt nyinköpta renoveringsobjekt. Därefter tar historien en helt annan riktning då Jennifer Lawrence karaktär börjar att glida in i något som utåt sett kan se ut som galenskap då hennes barn är förlöst. Ur mitt perspektiv så ser jag bara en väldigt instängd kvinna som mentalt inte är riktigt förberedd på allt ansvar som kommer med att vara mamma. Hela upplägget med att vänta på en man och att göra allt därhemma tills han kommer hem får henne att flippa. Det enda han i princip gör när han är hemma är att gulla med sin hund och sedan sova och däremellan ta en och annan öl på altanen. Det upplägget känner jag att varje människa oavsett kön skulle kunna flippa av. Så jag tolkar det hela som att deras livsförhållanden och då framför allt Pattinsons karaktärs prioriteringar är det som är galenskapen. Grace som Jennifer Lawrence spelar kan nog förvisso av många tolkas som ett omättligt sexmonster och att pojkvännen inte har det så lätt att leva upp till hennes krav. Men det är en väldigt orättvis bedömning. Han försöker inte när det blir minsta lilla problem han inte kan hantera. Helt osympatisk är inte Pattinsons karaktär. Han försöker att prata ut med Grace, men bara med något som låter som ord någon annan via råd har komponerat. Det är helheten i denna film. Ett potpurri i psykisk ohälsa där det är lite upp till betraktaren att välja sida i galenskapen. Det gäller också att med ganska skärpt hjärna titta på filmen. Det sker nämligen mycket tidshopp eller att filmberättandet zoomar ut till karaktärernas inre tankevärld. Besluten karaktärerna fattar kan ibland också tyckas ologiska pga det de mentalt går igenom. Så man får ha ett väldigt öppet sinne för den här filmen. Den innehåller mycket naket, dåliga familjeförhållanden, barn som utsätts för onödig fara och en del blodigheter. Därav heller inget för känsliga tittare. Men något gjorde ändå att jag i det stora hela gillade filmen. Mycket har man Jennifer Lawrence att tacka för det. Det tillstånd hon går igenom känns verkligen pga att hon är så bra på att gestalta känslor. Man ser verkligen i hennes ögon, kroppsspråk och allt hur hon mår i varje bildruta hon är med i. Robert Pattinson är också bra. Dock får man ju dessvärre ibland inte så stor empati för hans karaktär eftersom det är den Jennifer Lawrence spelar som får dra det tyngsta lasset. Det bör också tilläggas att Sissy Spacek också har en viktig roll i filmen där man får se henne gestalta en karaktär som också ha inre demoner att kämpa emot. Skådespelarveteranen Nick Nolte dyker också upp. Fast i ett mer kortare, men minnesvärt scenario.
Hos mig gick filmen alltså hem. Så jag ger “Die My Love” 4/5 i betyg.
Text: Paul Karlsson
