Nästan tre decennier har gått sedan det fruktade raseri-viruset läckte från ett biologiskt vapenlaboratorium. Tack vare en hårt hållen karantän har vissa överlevande funnit sätt att existera bland de infekterade. En sådan grupp har slagit sig ner på en liten ö, förbunden med fastlandet via en tungt försvarad väg. När en grupp ger sig av på ett uppdrag inåt fastlandets mörka inre, upptäcker de hemligheter och fasor som inte bara muterat de infekterade, utan även andra överlevande.
28 år har gått sedan raseri-viruset spreds i filmen “28 days later” år 2002 där man fick ta del av hur djurrättsaktivister släppte ut virussmittade schimpanser vilket ledde till en postapokalyps där större delen av mänskligheten levde i en zombieliknande tillvaro. En uppföljare kom 5 år senare som var fristående och handlade om nya karaktärer. Nu när regissören Daniel Boyle återigen tar in oss i den världen med hjälp av manusförfattaren Alex Garland så är det även denna gång en ny historia med nya karaktärer som berättas. Först får vi ta del av historien om en far (Aaron Taylor-Johnson) som ska lära upp sin son (Alfie Williams) i manlighetens mysterier som att exempelvis döda zombies med pilbåge. I deras liv finns även en mamma som börjat utveckla ett demensliknande beteende pga en mystisk sjukdom. Pojken står i kvalet om han ska gå sin egen väg genom att på egen hand senare ta sig till fastlandet för att uppsöka en läkare som eventuellt kan bota mammans tillstånd. Det är själva grundupplägget i den här postapokalyptiska historien.
Den stora styrkan i den här filmen är de välskrivna karaktärerna som givits egenskaper som gör att man bryr sig om dem och det öde som väntar dem. Den enda som i vanlig ordning är lite stel i sina känslouttryck är skådisen Aaron Taylor-Johnson. Men hans svaga skådespeleri där han bara upprepar det man sett honom tidigare göra är inget som man hänger upp sig på i evighet. Istället är det relationen mellan en sjuk mor och en omhändertagande son som lyfter filmen. De karaktärerna skänker begåvningarna Jodie Comer och Alfie Williams nyanser till. Harry Potter skådisen Ralph Fiennes som många känner igen som Lord Voldemort i den franchisen dyker upp som den varmhjärtade läkaren de möter på sin färd. För oss svenskar så kan vi stolt få se “Young Royals” stjärnan Edvin Ryding i några scener som en militär som svär på svenska i en scen. Han gör bra ifrån sig under den korta period han är med i filmen och korsar huvudkaraktärernas väg. Så det går ej att missa när han dyker upp även om man trots vetskapen att han skulle vara med lite glömt bort att han skulle dyka upp.
Filmen “28 Years Later” är lite seg i starten så att man sitter och skruvar på sig lite i biosalongen. Men när fokuset på mor och son relationen tar sin början på allvar så kommer spänningen igång. Det är en ganska mörk och finstämd film om relationer och det man är beredd att göra för de man älskar. Men samtidigt är det mycket inslag av splatter, krossade kranium och blod som får upplevas. Vissa av de levande döda man får möta är helnakna och man kan inte låta bli att skratta pga den stora utrustning männen har nertill som ger ett overkligt och utflippat intryck. Men annars vävs allvaret och humorn ihop på ett klädsamt sätt. Det logiska tänkandet som saknas i vissa scener är något man gör bäst i att lämna hemma.
Jag tyckte det var en underhållande fristående historia som inte nödvändigt kräver att man sett de tidigare två filmerna i den filmsviten. 3/5 är mitt betyg till filmen “28 Years Later”.
Text: Paul Karlsson
