Ska bli skönt att komma ifrån en stund. Efter en dryg förmiddag cyklar jag till centrum för lunch och glad i hågen stegar jag in genom entrén till ”Baren”…
Öppnar en gammal låda som det står ”Diverse” på och en bit ner finner jag en papperskopia på en tavla. Den målades någon gång under andra halvan av 80-talet då jag var samordnare för ungdomar i kommunens ”fixarlag”. En våg av vemod sveper in och jag lutar mig tillbaka för att landa vid det där bordet där tavlan en gång satt.
Lunchmaffian 
Vårt populära brukshotell Iföhus såg annorlunda vid denna tid, ingången till restaurangen låg på byggnadens västra sida, man kom in i ”Baren” och där serverades dagens rätt. Hotellet ägdes då av en familj Andersson, det var fru Kerstin och sonen Stefan som oftast var på plats. Sen var där såklart kökspersonal och servitriser, vad gäller det senare var Anita min självklara favorit.
Som alltid tog jag min fullmatade bricka och gick in på den avdelning där mina lunchkompisar satt. Stig-Arne hade varit min ingång till gänget, jag spelade mycket bordtennis och där hade jag lärt känna denna supersociala lirare. ”Stickan” var inte bara duktig i pingis, han var också frisör och klippte sannolikt de flesta av skallarna runt det avlånga bordet.
Det fanns någon form av A-lag bestående av de som frekvent åt lunch här, det fanns också ett reservlag där de som bara dök upp ibland ingick. I A-laget spelade, utöver Stig- Arne och jag, Sandor, en trevlig man som precis börjat jobba på Semper och Birger, en liten bestämd man som var ordförande i Byggnadsnämnden. Vidare fanns två experter på ur och öron i vårt lag, Tore och Pär.
I lag B fann man kommunens starke man Frans, konstnären Stig och Peter, även han fena på klockor. Även Gunnar, en trygg skåning som jobbade på Ifö när han inte spelade pingis dök upp ibland och det gjorde också en pigg och pratglad man vid namn Bo. Vi var i olika åldrar och kom från olika världar men vi fann varandra vid det där lunchbordet. Våra samtal och diskussioner var både djupa och låga och vi avhandlade det mesta, häri ingick politik, kommun, företagande och idrott, både lokalt och globalt. Det skrattades mycket, speciellt när vi raljerade, det var som att vi tillsammans satt inne med all samlad kompetens. Jag var ung och älskade de där stunderna, kanske var det så med mina äldre kamrater också. Lunchen blev en frizon där man kunde checka ut och prata fritt.
En dag hade konstnär Stig målat en tavla…
Tavlan på väggen….
Stig Carlsson, skulptör och formgivare från Lidköping, var en av oss. Han var född 1932 och kom tidigt i lära på Rörstrands porslinsfabrik där han inspirerades av Gunnar Nylund. Stig anställdes 1955 som konstnärlig ledare på Ifö- verken och var ofta på besök i kommunen även vid denna tid. När jag googlar lite framgår att han varit en stor konstnär som skapat hundratals stora utsmyckningar i trä och keramik till kyrkor, sjukhus och idrottsanläggningar runt om i landet. Stig gillade gänget och luncherna så pass att han valde att måla en tavla som en dag hängdes upp vid vårt bord. Tavlan var döpt till ”Lunchmaffian” och här framgick mycket tydligt vilka som ingick. Denna sympatiska konstnär hade lagt mycket tid på verket som var detaljrik och vi uppskattade den mycket. Vi kände oss hedrade och stolta och det gjorde säkert Kerstin och kocken Steve också som tittar in ifrån köket. Kanske är du i en ålder där du sett tavlan hänga i hotellets matsal? Vart originalet tog vägen har jag ingen aning om men min enkla kopia i svart och vitt får mig att minnas alla härliga luncher vi fick.
Vemod…
Många av vännerna på tavlan finns inte längre i livet, inte alls konstigt då det var runt 40 år sedan den målades. Jag var runt 25 då och nu är jag nog jämngammal med de äldsta på bilden.
Detta utspelade sig vid en annan tid, kändes som att livet var lite enklare då men det är kanske bara det jag vill minnas som jag minns, kanske är det en skönmålning. Tavlan är kanske inte den skönaste som Stigs målat men för oss betydde den mycket.
Ju äldre man blir, desto mer fylls livet med nostalgi, vemod och djup. Tittar upp mot himlen och föreställer mig ett avlångt bord och där ser jag oss sitta igen. Vi skrattar högt och pekar på den där tavlan. Åren går fort, faktum är att det känns som om det var igår som jag stegade in för att äta lunch med bästa vännerna i maffian. Ja, kanske överdriver jag lite, inte igår men helt klart ifjol…
Per-Anders Green
