Livet är på så många vis märkligt. Det är en slags resa och färden går nästan alltid för fort. Längs smala stigar och breda mentala motorvägar försöker vi att göra vårt bästa för stunden.
Vi fyller förhoppningsvis våra liv med trevligheter. Ibland gör vi det vi vill och ibland gör vi det vi måste. Allt landar inte perfekt, det gäller att ducka för de värsta katastroferna om det nu går. Ibland blir det medeltidskaos, då får man ta fram sina överlevnadsinstinkter. Kanske är det menat så? Livet de luxe är en utopi. Människans väg är kantad av strävan och uthållighet. Vi uthärdar och söker efter en plats i solen.
Det finns en halvö vid Varberg som heter Getterön. Där har jag tillsammans med familj och vänner tillbringat många minnesvärda stunder under de passerade trettiotre åren. Vi startade på ”Gården”, nu bor vi lite bekvämare på ”Campingen”.
Ur minnet från Gården kommer detta: Jag brukade alltid vakna tidigt. Familjen sov djupt i det något sommarkvava lilla rummet där vi bodde. Den föregående kvällens vinkonsumtion bildade en lätt tryckkänsla i pannloben. Jag brukade tassa ut i den tidiga morgonen och gå den korta sträckan ner till havet. Efter en snabb koll på favoritklippan för att se så vi inte glömt något skräp blev det alltid en sittning på ”Tänkarstenen”.
Ljummen morgonbris och glittrande västerhav. Doften av tång och sälta. Kanske gick en segelbåt för motor förbi Skrivareklippan. Måsarna ryttlade en bit uppåt som om de surfade på solskenet. Nedanför mina fötter vajade sågtången i sin eviga rytm. Någon Strandkrabba kravlade sig förbi, tångräkorna flydde i panik. Skal av blåmusslor och hjärtmusslor bildade en mosaik av färger.
Livet var nära då. Jag funderade nog egentligen inte så mycket på framtiden. Jag var lycklig där på min sten i morgonsolen. Familjeliv, arbete, vänner och vardagens bestyr utgjorde den struktur jag omgav mig med. En trettifemårings vardagstankar helt enkelt.
Möjligen var det ”lugnet före stormen”?
Det hinner som oftast att hända mycket under tjugosju år i en människas liv.
Jag vet inte vad jag skulle sagt till mig själv om jag kunnat öppna en lucka 2026 och dykt upp på ”Tänkarstenen” 1999 bredvid min yngre version. Kanske hade jag sagt något i stil med:” – Det blir lite rörigt, men du fixar det. Dont worry, be happy! Du kommer att ta dig igenom händelser och du kommer att skapa sådant som du bara drömt om. Allt blir bra till sist. Andas och behåll din tanke om självdistans och humor. Ner med axlarna!”
Jag kommer att sitta på min speciella sten även denna sommar. Lite äldre, lite skalligare, lite fetare. Kanske något mer erfaren men sannolikt inte klokare. Det bor något vackert i att ständigt försöka lära sig om livets krumsprång. Målet är ingenting, vägen är det viktiga. Det skapar dynamik och improvisation. Jag vet inte exakt vart jag är på väg, men någonstans landar jag och bara min familj och mina vänner finns där så är allt Manjana!
Eder Filip Lindgren.
