Våren

Min mamma påstår att hon är en ”vädermänniska”, som lyser upp i takt med solen.

Ibland ringer hon och kvittrar i luren och säger att livet är underbart därför att solen har tittat fram.
Senast det hände satt jag vid köksbordet och såg att rutorna behövde putsas och när jag vände mig om för att slippa se eländet lystes skåpluckorna upp av sol-strålarna och jag såg att även de behövde en släng av sleven.

Våren är här, krokusarna blommar och när jag tog en bild i Vikings trädgård kom han och sa ”nämen, Eva, är det du”.
Han är en av alla de vänliga människorna som bor på Kyrkvägen. Jag hade stannat och eftersom det var tyst och köksdörren stängd trodde jag att han inte var hemma. Vid husknuten hade krokusarna öppnat sina kronblad och när jag låg på knä i grus och lera för att få en bra bild, dök han upp.

Kyrkvägen är magisk, redan efter några meter kan jag känna hur luften ändras och mitt i smällkalla vintern doftar det av lycka. Några av husen har fina trädgårdar. De ligger gömda bland grönskande träd och ormbunkar.
En av dem har jag i många år kallat för ”hemliga trädgården”.

Under de fyra år jag har bott i Bromölla har jag sneglat lite snyggt och sett ett fantastiskt magnoliaträd som på vårkanten visar upp sina vitrosa blommor. Tulpanerna står stolta på rad och ormbunkarna har vuxit höga. Precis som i en hemlig trädgård har det varit gångar runt om och då och då har jag skymtat en äldre dam någonstans i grönskan.

Jag frågade Viking om han visste vilken som bodde tvärs över gatan. Självklart visste han det och han trodde att jag kunde ringa på och be att få fotografera i trädgården. Det gjorde jag!

Greta, hemliga trädgårdens ägare, skulle just äta middag. Jag tror hon ställde den åt sidan för det dröjde inte många minuter innan hon kom ut till mig. Sedan gick vi runt på gångarna och hon berättade om vallmon från Råby, om att magnolia-trädet hade förlorat en stor gren i senaste stormen och om snöklockorna som fortfarande stod vita och stolta. I långsam takt fick jag se lungört, blåsippa, vintergäck och knotiga äppelträd.

Vi var rörande ense om att mossan, som växte friskt grön på stenarna, var vackert och inte borde tas bort. Jag såg att det fanns gott om holkar och jag log för mig själv för jag tror att det är generösa människor som sätter upp fågelbostäder i sina träd-gårdar.
”Vi hade en flugsnappare i den i somras”, sa Greta och pekade på en av holkarna.
Sedan diskuterade vi kompost och att hennes barn inte ville at hon skulle upp och hoppa i den.
”Men jag tar en pall”, sa Greta och såg nästan förnärmad ut. Är man 81 år är väl ett komposthopp inte mycket att bekymra sig över.

Innan jag gick gav jag Greta en kram – jag som inte gärna kramar främmande människor.

Jag hoppas att jag får chansen att se trädgården när den står i full blom. Jag ska cykla till Böckmans Café och köpa goda kakor sedan ska jag knacka på igen och kanske jag och Greta kan sitta under Magnoliaträdet och njuta av en kopp kaffe. Jag skulle så gärna vilja veta mer om henne, hennes hemliga trädgård och kanske ett och annat magnoliablad sakta singlar ner på oss.

Livet är inte flådiga bilar, hög lön eller semester på andra sidan jordklotet. Nej, det viktigaste i livet har vi framför våra näsor och det består av möten i vardagen. För de mest intressanta människorna finns där – som Viking och Greta.

Föregående artikelDet var bättre förr
Nästa artikelVad har jag gjort?