Vad är det vi egentligen stoppar i oss?Lösgodis innehåller massor av färgämnen.Lösgodis är ganska unikt i sitt slag och finns bara på några få platser i världen. Sverige är det land där lösgodis konsumeras mest. Varje år äter svenskarna ungefär 16 kilo godis/person men vad är det vi egentligen stoppar i oss?

Visst har man hört att godis innehåller både det ena och det andra som löss, tarmar och andra restprodukter, men stämmer verkligen detta? Ja det gör det till stor del. Den glansiga ytan och klara färgen på vårt lösgodis kommer från lössrester. Slaktrester är också en mindre trevlig ingrediens i vårt lösgodis.

Nästan allt godis som innehåller gelatin innehåller därmed också grissvål. Grissvål är slakterirester som rensats, kokats och blekts.

Karmin används för att göra godiset mer färgglatt på naturlig väg.  Tidigare användes azofärgämnen men de förbjöds i Sverige på 80-talet eftersom de ofta framkallade allergiska reaktioner. När Sverige trädde in i EU blev azofärgerna tillåtna igen. Idag är det dock inte vanligt att använda azofärgämnen i svensktillverkat godis, utan främst i importerat.

Socker är något som vi vet finns i godis, men det finns också härdade fetter. Härdat fett består av en sammansättning av fettsyror och fettet förändras genom fetthärdning. När fettet härdas omvandlas enkel- och fleromättade fettsyror till mättade fetter. Härdat fett är inte tillåtet i KRAV-märkta livsmedel. Härdade fetter hittar vi främst i choklad men det förekommer i annat godis också. Kolla alltid ingredienserna om du vill vara helt säker på innehållet i det du köper.

Vissa godissorter innehåller ämnen som man bör undvika att köpa om man inte vill att barnen ska bli hyperaktiva. Ämnena man ska titta efter och undvika är; E102, E104, E110, E122, E124 och E129.

För att undvika lösgodis med löss och grissvålar bör man läsa innehållsförteckningen. Undvik godis med E120, karmin eller E904, schellack och gelatin. Men å andra sidan, vad gör lite löss hit och dit när man tänker på allt annat som vi så gärna stoppar i oss?

Text: Veronika Brink