BromöllaFilip Lindgren står i tidsenlig 70-tals jeansväst utanför gamla Alvikenskolans orginalingång.
Tonåren är det tidningen inriktas på. Den åldern minns väl alla? Åldern som var mest upprorisk efter åldern då man lär sig prata och ifrågasätta allt. Tonårstiden för vissa är över, men med Rippe lever den kvar för andra. Följ med i fortsättningen på Rippe the story.

I tidningen finns en lång intervju med Ulf Lundell. Efter Ulfs spelning på mosaiken i Bromölla 1979 lyckades Rippe redaktionen får en högst exklusiv intervju med ikonen på ett minst sagt exklusivt ställe, nämligen i ett omklädningsrum. Men det är själva intervjun som räknas och resten var bara detaljer på den tiden.
– Heter tidningen verkligen Rippe? Frågade Ulf.
Konserten beskrivs som en av de häftigaste händelserna i Bromölla enligt Rippe-redaktionen och det tyckte säkert även de andra 399 lyckliga som fick tag på en biljett. Faktiskt var det så namnet på tidningen kom till, genom Ulf Lundells LP-skiva ”Ripp rapp”.

Vår kända Rippeporter Filip Lindgren berättar vidare om allt som kännetecknande tonåren under sent 70-tal.

Jeans var ett supermåste och hade man råd så handlade man på Gul&Blå i Kristianstad. Lee och Wrangler var ok, Levis lite mer hippt och de som vågade gick över till pösiga ”Super-Fonz”. Befriande nog så erbjöd punkvågen en högst alternativ klädstil, där det kunde funka med kavaj, rutiga byxor och slips med 1000 säkerhetsnålar i.

Lussevakan och skolavslutningskvällarna var buskvällar tillsammans med ”Sock Inn” på sportlovet. Sock Inn var sportlovsdiscot i Tianshallen och musiken var live blandat med bandad musik.

Så skulle det finnas en Elevtidning. Rippe levde i 3 år, men var underbart unik på många vis. Vi fattade det nog inte då, men idag 35 år senare står det ganska klart.

I nästa del av Rippe får vi läsa om mer ikoner som Rippe-redaktionen fick möjlighet att intervjua och självklart mer om hur det var som tonåring under den här tiden.

Text: Veronika Brink och Filip Lindgren
Bild: Veronika Brink