En solig septemberdag hängde, bland annan vittvätt, tre kökshanddukar på en stållina, som förut tjänstgjort som löplina till en tax.  De hade olika format och mönster. En var grövre, större och helvit. Den andra, något mindre, hade välbehållna neonfärger och var randig på längden. Den tredje, hade allmogeinspirerat mönster.
De hängde, svängde och for som gungor. De flög högt, slog volter som akrobater och skuttade som småflickor en sommardag på blomsterängen. Det sprätte hit och dit som kosackben.
Den helvita: Vad ljuvligt att man äntligen kommit ut igen och bli litet fint solblekt. Så gott att få lufta sig och inte bara ligga inne och få torrsprickor i vecken.
Den randiga av linne: Ja, det är skönt med sol och luft. Och att vara tillbaka här. Här hängde jag en gång tillsammans med elva andra av mitt slag, för första gången 1967. Då, skulle vår husmor flytta härifrån med sin hemgift. Vad vi smattrade på. Sen har vi hängt i torkrum både här och där. Jag minns mina år i Malmö.  Det var rysligt bullrigt där av en fasligt gammal fläkt.                                                                                       Inte nog med det, rätt vad det var, blev jag stoppad längst in i linneskåpet. Gömd, fast det var av välmening. Ni ser hur jag ser ut på mitten. Ty, dåvarande maken, en skådespelare med sadistiska roller som specialitet, torkade kniveggen på oss.  Det hade nog olyckats för henne själv någon gång på sextiotalet.  Då blev hon ledsen, och lärde sig tvärt vända eggen ut, och köpte en begagnad symaskin och körde raksöm lite fram och tillbaka. Så var den repan repad. Såret läkt, om jag så får säga. Men nu är man sliten och snart uttjänt. Jag undrar om jag fler gånger får nöjet att hänga här och pryda tomten. För inget är väl en sådan prydnad för en trädgård som en lina med ren och välhängd tvätt?  Bara detta nu inte är min sista stund på linan.
Den helvita: Tror du inte på en tillvaro efter handdukslivet? Jag har minsann haft ett liv före jag blev handduk. Jag har gått i arv. Jag är egentligen en sockersäck från början. Min första husmor fick köpa mig billigt av en lanthandlare i början på förra seklet. Så jag har utländskt påbrå.
Den mönstrade: Vem har inte det? Jag är av renaste bomull och sådant växer inte i det här landet, eller hur? Jag kom till vår husmor i slutet av 60-talet. Det var Pågens som låg bakom. Hade man köpt tillräckligt med kakpaket, fick man mig i belöning. Ja kände mig inte lika värdefull. Jag passade inte in i någon trave. Av bomull och inget dussinbarn. Hon namnade mig inte ens. Jag har inget monogram, och har bara hank i ena ändan.
Den randiga av linne (ängslig och stolt): Då är det bara jag som är äkta svensk från Almedahl. Men se som jag ser ut. Jag går snart av på mitten. Förr blev jag lagd bland mina gelikar från samma räcka, fint vikt fyra gånger och märkningen uppåt. Nu hamnar jag bland kreti och pleti, som bastarder, halvlinne kallat, som om sådant finns. Jag får trängas i en byrålåda med små usla gästhanddukar från IKEA och maskinsömmade bitar av utslitna lakan. Där finns några gamla typer i rutig bomull.    Någon lycklig gång hamnar jag nära en äldre förnäm hemvävd  skapelse i äkta linne med monogram rött och stort som en psalmbok. Den ska ni tro, är uppvuxen som linplanta i Skånes Tranås, den handduken den….! Har på sina 120 år, åkt nästan hela Sverige runt med dottern till väverskan, en ogift småskollärarinna. Det är egentligen en toaletthandduk, som bara kom fram vid storhelger eller vid fina besök. Den kom först till Kågeröd med skolfröknen, flyttade med till Jäder i Sörmland, därifrån till Lackalänga och sist till Lund när tanten blev pensionär. Då blev hon bortskänkt till väverskans sonsons hustru, vår husmor. Tror ni inte, hon fick agera fin bordsduk!  Vi träffades första gången på en sådan där fjollig tvättsnurra i en trädgård på Linero i Lund. Nu är hon satt på undantag. Husmor har för sig att hon först skall slita upp allt gammalt från hennes mos och fars gamla fastrar, och annat hon fått genom arv och gifte. Gud bevare mig. Den hon är gift med nu, kom inte tyglös hit heller. Somliga textilier blir långlivade.
Den mönstrade av bomull: Men Gud allena vet hur det skall bli med oss. Det påstås att sjuttiotalisterna och yngre, varken använder dukar eller handdukar. De har tunna styva skivor av plast, under porslinet. Sen har de bullriga lådor som både diskar och torkar. På ugnsluckan hänger sen något barnsligt kjoltyg. Andra tyger andra seder.
Den randiga av linne: Mig har hon då vårdat väl, husmor, men gubben hennes, han tar och rafsar ihop mig och putsar vask och spis med mig, som om man var en gammal bomullstrasa.
Den mönstrade: Du verkar inte lite bördsstolt för att du är av linne. Men se vi bomullsfolk vi har vissa egenskaper som överträffar linnetyget. Vi tål högre temperatur vid tvätt och skrynklar inte så lätt. Vi hamnar inte i städskrubben i väntan på spegelputs och sen rakt ner i soporna. Vi får nöjet att skydda degen när den jäser och äran att svepa in nybakat grovtbröd.( Jag har gamla bekanta som hamnat i en traslöpare. Så det så! )Vi blir svepta om bagetterna på picknick. I somras tjänstgjorde jag som torkare åt lillans små fina sockor. Någon gång har tjänstgöringen varit tvärtom, att jag blivit blött och lagd att fukta torr stryktvätt. En an är så god som en an, tuskaft som tuskaft, metervara som metervara.
Helvita f.d. sockersäck: Nu skall vi inte kivas. Allt haver sin tid. Vart företag under himlen. Ni, som inte är så gamla, har inte hört så många böner och bibelstycken som en annan. Och vem kan bestämma sitt öde? Jag har sett hur det har gått med de andra bitarna av sockersäcken. Först, efter att husmodern tackat både handlaren och Gud, blev jag uppsprätt och vorden lakan. Det var 1920, när Spanskan gick. Sedan, när lakanet var slitet i mitten, blev en bit till blöjor för den sistfödde gossen. Jag, som är fotändan, blev handduk. Någon stackars olycklig bit blev omslag till en fet pressylta en jul. Tvi vale. Men låt oss fånga dagen. Carpe diem, sa de förr.

Mönstrade av bomull: Nä men, kommer inte husmor och tar ner oss?! Jo minsann, och jag som inte är torr.
Den gamla sockersäcken: Ska vi slå vad? Blir vi manglade eller strukna?
Två dagar efter ligger de fortfarande hoprullade på balkongen, för husmor sitter vid ordbehandlaren.
Av: Lenalis Trulsvik