Envist har jag hävdat att det är fullkomligt naturligt med både mage och runda former på kvinnor.

Jag och mina kurvor.

Envist har jag hävdat att det är fullkomligt naturligt med både mage och runda former på kvinnor. Det måste vara olyckliga människor vars mage buktar inåt eller inte buktar alls – det är en fysikalisk lag som säger att om man äter måste också magen puta ut. Mat är något som man måste ha i sig, det är gott och krävs för att man ska fungera i det dagliga livet.

Dessutom är det viktigt att vårda själen med en och annan sötsak på Böckmans konditori.

Vid senaste hälsokontrollen tittade sjuksköterskan mig djupt i ögonen och sa att jag nog borde fundera på att bygga muskler, det var mina onda axlar, rygg och nacke som fick henne att säga ordet ”träning”. Att jag cyklar långt då och då och att jag alltid promenerar till och från jobbet (fyra minuter enkel promenad) gjorde inte speciellt mycket nytta enligt henne.

När jag protesterade och nämnde att gym var till för muskelknuttar och att jag inte vågade, sa hon att jag kunde ta petflaskor och fylla med vatten och på så sätt träna hemma. Petflaskor! Nej, nej och åter nej! Jag är en kvinna som gör saker och ting redigt.

Påhejad av mina träningsförgiftade kollegor bestämde jag mig för att semestern skulle bli starten. ”En hälsosemester”, sa jag när jag i själva verket hade räknat ut att det var minst folk i en träningslokal under sommaren.

Jag bokade en instruktör som skulle visa mig hur maskinerna fungerade och jag bad till Gud – vem gör inte det när det är katastrof – att det skulle vara folktomt i lokalen. Trots både krig och fotbollskriser hörde han mig och där fanns inte en kotte närvarande.

”Titta dig i spegeln”, sa instruktören och fortsatte med, ”glöm inte att andas”. Förutom att man ska andas ut när man tar i, och därefter andas in, ska man samtidigt räkna till tio – ja, det är riktigt svårt. För att inte tala om att man ska böja svagt på knäna, räta på ryggen och sänka axlarna och vad ser jag då i speglarna? Inte är det en vacker syn med ben som telefonstolpar och armar som trädstammar. Andades gjorde jag inte alls och om jag tog ett andetag var det på fel håll.

Fast det var ju med instruktören, sedan skulle jag gå dit ensam. Det var en mycket nervös kvinna som gläntade på dörren till träningslokalen en dag i juni. Jag smög mig in i omklädningsrummet, bytte om och gick sedan för att värma upp. Det var bara en kvinna i min egen ålder i närheten. Tur var väl det för när man gått i tio minuter på ett löpband och är ovan vid detta så fortsätter golvet i samma takt när man har hoppat av. Jag vinglade omkring som en galen höna innan golvet stannade.

Kvinnan låtsades som inget, fast jag är övertygad om att hon förstod min situation och blundade för den 180 centimeter långa gestalt som raglade runt i några minuter.

Vad händer om jag tar i för kung och fosterland under 45 minuter? Jo, jag svettas. Det kräver vätska och därför drack jag ordentligt vid första egna träningstillfället. Men att dricka när man ska kravla sig in i en maskin där fötterna är fastlåsta och sedan, i en vågrät ställning, ska utföra en rörelse där överkroppen tippar neråt riskerar vattnet att komma upp igen. Just den maskinen står längst in i ett hörn, instruktören sa att den inte var ny och jag tror faktiskt att den härstammar från någon form av tortyrredskap som användes förr i tiden, typ under franska revolutionen.

Min skräck för ”biffarna” på gymet har minskat, de är rätt fredliga människor även om de låter mycket, dessutom är de mer intresserade av sig själva än av en medelåders dam med svaga axlar.

Vem vet, en vacker dag kanske jag själv tar i så att jag både stånkar och stönar? För några petflaskor vägrar jag att öva med! Mina kurvor kvarstår och så även besöken på konditoriet, själen måste ju ha sitt.