Paul Skoog – med solsken i blick.

Thommy Bergholts har mött Paul Skoog i ett InPåLivet-Reportage.

Mannen med solsken i blick.

I vår serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång Paul Skoog ifrån Furuboda.

Just när de första snöflingorna för året börjar falla träffar jag Paul i receptionen på Furuboda folkhögskola några kilometer söder om Yngsjö.
Paul är informatör och föreningskonsulent på den anläggning som hans far Ernst en gång skapat.
Föreningen är ideell och har en omfattande verksamhet med bland annat folkhögskola och konferensverksamhet.
Här erbjuds föreläsningar och seminarier, här har genom åren många människor med funktionshinder fått hjälp att leva med sitt handikapp.

Från starten var anläggningen till för dem som på grund av sitt fysiska handikapp inte kunde gå i skolan. Idag är verksamheten mer mångfacetterad med trehundra anställda.
Mitt i allt detta verkar Paul sedan trettiofem år tillbaks.
Vi slår oss ner i matsalen och Paul häller upp varsin kopp kaffe. Med lite oro i sinnet undrar jag hur jag skall lägga upp intervjun med denne allsidige person.

Religiöst hem.

Föräldrarna var djupt religiösa och tillhörde Fribaptistsamfundet. Det var inte alltid lätt att komma undan söndagsskolan eller alla samfundets möten i församlingshem runt om i södra Sverige. Fotboll och andra intressen lockade en ung pojke.

”En gång åkte vi ända till Helsingborg, men det räckte att visa upp sig, sedan kunde jag ta tåget hem igen och spela boll.”

Paul visade sig ha en talang för musik och när han var tio år fick han en trumpet i present. Fotbollsmatcherna varvades med trumpetlektioner och Paul blev mer och mer intresserad av musik.
I fjortonårsåldern skaffade han sig sin första elgitarr och ganska snart kom han med i ett band som hette Ekoteamet. Det blev en mestadels religiös repertoar och det blev spelningar i kyrkor och församlingshem runt om i trakten av Åhus och Yngsjö.

Pappa Ernst kallar.

Efter utbildning till bilelektriker flyttade Paul norrut till Örebrotrakten. Där arbetade han ett antal år tills pappa Ernst kallade.
Furuboda hade nu börjat utvecklas ordentligt. Mor Ella lagade maten och pappa Ernst gjorde resten, men de behövde förstärkning.
1972 började Paul som fritidsledare på Furuboda.
”Sedan dess har jag vigt mitt liv åt den här verksamheten,” säger Paul och ser så där lycklig ut, som en människa gör som trivs med sitt liv.
Jag ber honom berätta något om alla de människor han mött och hjälpt genom åren. Han funderar en stund, och vill berätta om den lille mannen som hjälpte till att starta tryckeriet på Furuboda.

Bror Brask, hette mannen, som blev oumbärlig för tryckeriverksamheten.
Bror, som var dvärgväxt och gravt funktionshindrad kom från Gagnef i Dalarna och hade haft sin uppväxt på Eugeniahemmet i Stockholm. Det var en tuff uppväxt för en liten pojke.
Här på Furuboda hittade han sin plats i livet. Det byggdes till och med ett eget hus åt honom. Så pass viktig var han. Tyvärr tynade Bror bort och dog när tryckeriet hade kommit igång.

Gospel.

Paul hade många idéer om hur verksamheten skulle skötas. Hans sång- och musikintresse tog allt större plats och snart bildade han en gospelsgrupp med personal och deltagare på Furuboda.
Gruppens namn blev Furubodagruppen. Det blev TV-framträdande och turnerande runtom i Södra Sverige.
Efter fem år splittrades gruppen och Paul fick av en tillfällighet möjlighet att arbeta på Kanarieöarna.
Det blev Teneriffas motsvarighet till Furuboda, Rehab Vintersol i Los Christianos, som fick glädjen att underhållas av den nu skicklige sångaren och musikern.
Här arbetade han en vinter och här föddes en idé som han skulle genomföra när han kom hem.

Enmansband.

Idén som föddes i Spanien var att starta ett enmansband. Det blev pedalbas med högerfoten, trummor med vänsterfoten och gitarren på vanligt sätt. Han skaffade en synt och till slut även ett munspel, och plötsligt var han ensam om att hantera hela fem instrument samtidigt.
Han blev ett enmansband.

”Ingen inspelad bakgrundsmusik, utan allt i natura,” säger Paul med stolthet i rösten.
”Det svåraste är munspelet. Man skall suga och blåsa, samtidigt som man andas i insuget.”

För en som inte spelar munspel förstod jag inte dessa andningsvolter, men att det måste kräva synkronisering och enorm simultankapacitet att samtidigt spela på fem instrument står klart även för en omusikalisk person som mig själv.
Samtidigt med sitt arbete började Paul turnera och spela in egen musik. Det blev sånger om gemenskap och värme. Sånger som går rakt in i hjärtat och är till tröst för många gamla och handikappade.
Sjutton produktioner har det blivit genom åren. Med titlar som Famnen full av solsken är det nästan att man ser Paul sitta där med solen i sin blick beredd att ge till dem som behöver hans värme.

Från början gick gage och intäkter från inspelningar till Paul, men sedan länge går allt överskott till Furubodas verksamhet. Förutom att Paul är ute och spelar på servicehus och kyrkor så sköter han presentationen av Furuboda för de många grupper av besökare som besöker anläggningen.

”Någon musiker är du då rakt inte, men du är en förbaskat bra spelman”, sa en gång en farbror i publiken. ”Musiker kan man studera till, men spelman är man född till.”
Det var berömmande ord som satte sig fast.

Islandshästar.

Vi lämnar anläggningen och tar oss vidare bort mot de betesmarker där Paul har sina bästa kompisar.

”Efter alla år med tunga lyft av gäster och deltagare har ryggen tagit stryk. Men sedan jag har börjat rida har jag blivit mycket bättre.”

Här bakom sand och tallar, några stenkast från havet lämnar jag Paul. Mannen som med solsken i blick har spridit så mycket glädje till många svårt sjuka och handikappade genom åren. Mannen som har vigt sitt liv åt Furuboda.

Reportage text och bild:
Thommy Bergholts