Anita Rickard-Berg – Häxan i Pukavik

Thommy Bergholts har mött Anita Rickard-Berg i ett InPåLivet-reportage.

Häxan i Pukavik

I vår serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång Anita Rickard-Berg från Pukavik.

Det är första gången jag skall träffa en äkta häxa.
Lite fundersam över hur jag skall lägga upp intervjun närmar jag mig Djävulens vik och efter att ha kört fel några gånger kommer jag strax efter utsatt tid fram till den plats där hon bor.
Alla idéer och bilder av hur en häxa skall se ut kastar jag genast ifrån mig när jag möter kvinnan som förutom att tala med andar också har många andra mediala gåvor.

Mamma var spågumma.

Anita är född i Falun, men flyttade redan som fyraåring till Västerås. Pappa var verkstadschef och mamma var hemmafru, så som så många kvinnor var på den tiden.
Förutom hemmafru spådde hon folk och hade liksom Anitas mormor en medial gåva. Hon kunde tala med andar och se in i framtiden. Folk åkte från hela landet för att bli spådda.
Ganska snart stod klart att lilla Anita hade ärvt sin mors och mormors förmågor.

Redan som liten flicka hade hon kompisar, inte bara i skolan i Västerås, utan också i andevärlden. Det var inte tillfälliga upplevelser utan hon blev så van vid att ha kontakt med andevärlden så hon kände det som ett naturligt inslag i vardagen.
Plötsligt manifesterade sig personer från andevärlden så verkliga att hon ibland måste fråga om de var vanliga människor eller de var från en annan verklighet. Denna gåva, att skåda in i ande-världen och dessutom kommunicera med andarna har följt Anita genom livet.

Jag frågar henne om det finns några andar omkring oss just nu, och på det naturligaste sättet i världen förklarar hon lugnt att bakom mig står det en man som vill ha kontakt med mig. Jag vänder mig om, men novis som jag är i andefrågor, ser jag ingen. Medan mannen sakta tonar bort, berättar Anita vad han ville. Frågorna och svaren besparar jag läsaren, men märkbart berörd fortsätter jag intervjun.

Reste runt med riksteatern.

Efter skoltiden i Västerås följde ett liv i teatern och revyns värld. En kvinna vid namn Signe, för övrigt mamma till Pugh Rogefeldt, hjälpte henne att komma in på teaterskola. Under några år spelade hon teater och åkte runt med Riksteatern i hela landet. Hon han också med att skriva några egna revyer innan hon lämnade teater- och skådespelarlivet.

”Du kan få vad du vill, bara du tänker på rätt sätt.”
Anita har hjälpt många människor att hitta sig själv.

Sonen dog i bilolycka.

”Smärtan bär jag alltid med mig,” säger Anita och berättar om den ödesdigra dagen då hennes älskade son dog. Endast 28 år gammal blev han överkörd av en bil när han var på väg att köpa blommor.
Anita som bevittnade händelsen, berättar om ambulansfärden till Lund, då hon tillsammans med sitt barnbarn satt jämte sin svårt skadade son. Plötsligt såg hon sonens ansikte sväva framför sig och stanna mitt framför henne i ett farväl, för att strax försvinna ut ur synfältet. Sonen dog under ambulansfärden och det var hans sätt att säga adjö.
”Han hälsar på då och då,” säger Anita. ”Han har bett mig att gå vidare och inte sörja.”
Sonens stora intresse utöver musik var djur. Det var han som skickade min älskade hund till mig.
”Han talade till mig och vägledde mig.”
Anita berättar historien om hur hon tog hand om sin nu tre år gamla amerikanske kamphund.
”De misshandlade och sparkade henne för att väcka kamplusten.”
Anita minns första gången hon fick se den eländiga och tilltufsade hunden, som kom mot henne smutsig och strykrädd, med mjölkstinna bröst släpande i marken.
”De hade slagit ihjäl hennes valpar. Jag tog mig an henne och nu är hon min ögonsten. Kamphundskänslorna i henne är inte väckta. Hon liknar mera tjuren Ferdinand som luktar på blommorna än en farlig kamphund.”

Levande begravd.

Anita berättar att hon levt många liv. Förutom att hon på medeltiden bodde i en koja i skogen, samlade örter i skogen och levde som en dåtida häxa har hon också i ett tidigare liv bott i ett land med pyramider.
”Kanske Egypten, men jag vet inte säkert,” säger hon.
Hon berättar att i det livet begravdes hon levande i en pyramid vid sidan om sin döde man. Hon fick en dryck som gjorde henne stel i kroppen. Därefter lades hon bredvid sin man, och vid fullt medvetande, oförmögen att röra sig kommer det in två män med varsin korg. Ur korgarna kröp två ormar som slingrade sig över henne upp mot ansiktet.
Plötsligt högg de henne, och hon dog från det livet. Det skall nämnas att Anita lider av ormskräck. I sitt nuvarande liv sysslar hon mycket med dessa frågor i det som kallas regressionsterapi.

Skolsköterska i Bromölla.

Förutom att ha utbildat sig till sjuksköterska inom cancervården har också Anita utbildning i både homeopati och akupunktur. En tid bodde hon i Bromölla där hon arbetade som skolsköterska. Många gånger var det svåra avvägande att göra när hon såg saker som hon inte alltid kunde berätta.
Under sin verksamma tid i Bromölla skulle hon gå igenom en enkel operation. Allt gick fel och hon drabbades av en infektion som blev livshotande. Millimetrar från döden var hon på väg i den omtalade tunneln, mot ljuset, mot evigheten. I sista stund fick hon vända. Det var ännu inte hennes tur. Hon hade mer att uträtta här på jorden.

Besök på den röda planeten.

Jag frågar Anita om hon har regelbunden kontakt med någon från andra sidan och hon vill gärna berätta om de tre andevarelser som har besökt henne ett antal gånger.
Den första gången hon träffade de tre var när hon var väldigt ung. Hon ligger i sin säng på väg att somna, när någon plötsligt knackar henne på axeln.
Hon ser upp och får syn på tre långa, smala figurer. På huvudet har de något som liknar en pillerburk och i pannan en röd rubin. ”Vi skall ta dig med,” säger en av varelserna. Anita lyfter och glider bort mot fönstret för att i svindlande fart flyga iväg.
Plötsligt befann hon sig på en annan plats, en annan planet. Allt var rödfärgat omkring henne. Varelserna talade med henne och förklarade. ”Vi har tagit dig hit för att du längre fram skall förstå. Planeten heter Torjani och betyder den röda planeten.”
Plötsligt landade hon ute i hallen och slog i axeln med en duns. Tjugo år senare dök de tre varelserna åter upp och förklarade att Anita skulle gå igenom vissa saker för att kunna arbeta för dem. Ytterligare en gång har de besökt henne och det var efter hennes nära-döden-upplevelse. Då berättade de att denna händelse var ett led i utbildningen som skulle visa henne hur hon kunde hjälpa människor att söka vidare.

”I ett av mina tidigare liv har jag blivit levande begravd i en pyramid.”

Kurser och andeutdrivningar.

”Hur kan jag bli mästare i mitt liv?”
Detta handlar de kurser som Anita anordnar för dem som är intresserade att ta kommandot över sitt eget liv. Hon berättar också om den hjälp hon har av sina tarotkort. Ibland ringer det folk som vill ha hjälp med att driva ut andra och spöken i sina bostäder.
”Andeutdrivning kan ibland vara farlig. Det är sällan jag är rädd, men vid sådana tillfällen kan det vara obehagligt. Andarna är starkare än vi tror.”
Plötsligt plockar Anita fram sina tarotkort och erbjuder mig att bli spådd. Med lite tvekan i början kan jag ändå inte låta bli att falla för frestelsen utan låter tarotkorten styra och ställa en stund. Lite rädd, men nyfiken lyssnar jag till Anitas profetior medan kamphundarna nosar mig runt benen.

Vad man ska tro om allt detta överlåter jag till denna tidnings läsare, men en sak är jag säker på. En häxa förknippar jag inte längre med några onda, elaka makter, utan en häxa kan vara en vanlig människa med goda avsikter att hjälpa människor.

Jag lämnar Anita, lite omtumlad, men samtidigt med den insikten att det finns mycket under Guds himmel som ännu inte är förklarat.