Johan Rheborg som den äldre Juha som möter en barndomsbekant (Jakob Eklund). Foto: SF Studios.
Tolvårige Juha Lindström (Loke Hellberg) är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet.
Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt stripiga hår och som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan.
Juha gör allt i sin makt för att bli en del av gruppen, sviker till och med de enda som varit lojala med honom i alla lägen Jenny och Thomas, men bjuds bara in när de andra vill. Den vuxne Juha (Johan Rheborg) är en hyllad nationellt känd komiker. Hans föreställning En komikers uppväxt spelas för utsålda hus i Stockholm. Kväll efter kväll gör han sig redo för att bjuda publiken på de hemska och dråpliga historierna från hans egen uppväxt. En kväll blir han kontaktad av en av killarna från sin mellanstadieklass vilket får honom att återvända till Sävbyholm för att börja göra upp med sitt förflutna.
Jag har inte läst Jonas Gardells bok som filmen är baserad på. Däremot har jag sett miniserien som gick på SVT år 1992. Så den filmatiseringen är min relation till storyn och mycket är sig likt ifrån den tv-versionen. Den största skillnaden är att filmens huvudkaraktär Juha har uppnått en högre ålder som vuxen. I tv-versionen spelades han av en ung Björn Kjellman och nu spelas han av Johan Rehborg. Samt så är den delen av historien förflyttad till vårt nutida 2000-tal. Men filmens fokus ligger på 70-talet och Juhas tragiska barndom i det Sävbyholm som han har försökt fly ifrån. Delarna ifrån barndomen följer ganska exakt stroryn ifrån tv-versionen. De är träffsäkert återskapade med 70-tals nostalgi i kläder och musik. Och de där skolåren fyllda av mobbing och strävan efter att komma in i rätt kompisgäng känns lika ångestladdade och hemska att bevittna denna gång om inte värre. Alla barnskådisarna är dessutom bättre än i 90-tals versionen och kontrasten mellan humor och vemod är mer påtaglig.
Maria Sid som Juhas mamma och Ulla Skoog som hans gymnastiklärare står för mycket av den humor som känns som en frisk fläkt i det mörka. Och Loke Hellberg som spelar unga Juha gör sina roliga timmen skämt bättre och roligare än David Boati som gestaltade den karaktären i originalet. När övergångarna sker till nutid så bjuds det som sagt på fler överraskningar I filmens handling. Björn Kjellmans version av vuxna Juha tyckte jag att kändes som en omogen snorvalp som man inte direkt fick empati för. Han försökte inte direkt att göra upp med sitt förflutna vilket Johan Rheborgs nya version däremot gjorde. Det fokuseras dessutom mer på vem Juha har blivit som vuxen än på de sketcher han framför vilket jag tyckte gav mer tyngd åt filmen. Man får därmed en tydligare bild av en man som försöker att vara en annan person än den han en gång var, men har svårt för det för att han har ouppklarade saker i sitt förflutna.
Jag tycker sammanfattningsvis att filmen “En Komikers Uppväxt” var mycket bra. Jonas Gardell har verkligen talang för att skildra mörka historier med en lagom balans av humor. Det har man även sett prov på i “Torka aldrig tårar utan handskar”. Det enda som jag har att klaga på var att slutet kom så abrupt. Det fanns vissa historier ifrån Juhas barndom som inte blev utredda. Exempelvis fick man inte veta vad som hände med hans barndomsvän Jenny. Men annars var allt till min belåtenhet. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.
Text: Paul Karlsson
Foto: SF Studios
Föregående artikelFilm och Skulptur, baserat på möten med byn Lifta/Fredens Oas
Nästa artikelSäsongstart för BK Revansch boxare