Den siste snapphanen

Kopia av Uno Röndahl 007

I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Uno Röndahl. Kaffet står framdukat i köket och det finaste porslinet har plockats fram då jag slår mig ner i köket i den rymliga villan intill vägen som går till Olofström.

Började som dräng
Vi befinner oss i Näsum och framför mig sitter den numera pensionerade polisen Uno, som föddes för åttiofem år sedan bakom granarna den andra sidan vägen. Där drev hans föräldrar jordbruk.
”Vi hade det fattigt, men bra. Allt var bättre och tryggare förr även om det inte alltid fanns så gott om pengar”, säger Uno och berättar att han efter avslutad skolgång började arbeta som dräng på sin farfars gård i Näsum.
”Jag hade varken råd eller lust att fortsätta studera efter folkskolan”, säger han och berättar att han efter några år som dräng tog värvning i Kungliga Flottan. Mitt under brinnande krig tjänstgjorde Uno i flottan och hade som bas Stockholm.

Ville befria Norge
Under tyskarnas ockupation av Norge anmälde sig Uno som frivillig till en markbunden befrielsestyrka som skulle ha som uppdrag att befria Norge från nazisterna. Uno var beredd att möta de vältränade och krigsvana tyska soldaterna, men erkänner att om det hade varit i vuxnare ålder än den yngling han var då, så hade han nog tänkt över beslutet mer än en gång. Nu blev aldrig planen genomförd, så vi får aldrig veta hur det hade gått för Uno och hans modiga gelikar.

I kravallernas Stockholm
Uno träffade sin blivande hustru Madeleine under Stockholmstiden och det var hon som lockade in honom på polisbanan. Efter polisutbildning fick Uno tjänst som gatupatrullerande polis på Söder i Stockholm.
Jag frågar om hur det var att vara polis i femtiotalets Stockholm och väntar mig ett svar om att på den tiden var det lugnare än nu. Men inte alls. Uno beskriver de nästan kravalliknande händelser där i femtiotalets början. Folksamlingar uppemot trettiotusen personer under sommartid på helgerna samlades i Berzelii Park, Kungsträdgården eller Nybroplan.

Det blev ofta bråk som enligt Uno anstiftades av ligister. ”Gatans parlament”, som Uno uttrycker det. Det var stora områden att hålla reda på och det slutade för det mesta i att stora samlade polisstyrkor fick order att skingra folkmassorna. Det var rena rensningsaktioner som utfördes.
Uno som var utrustad med både sabel och pistol minns med skärpa den explosiva stämning som rådde.

Året var 1955. Madeleine och Uno hade nu blivit föräldrar. De ville komma ifrån storstadens hets. Uno sökte en ledig tjänst som polis i Bromölla-Näsumsdistriktet och jobbet blev hans och flyttlasset gick söderut.
”Första året som polis i Bromölla kändes som semester i jämförelse med hur det var i Stockholm”, säger Uno, men tillägger att han aldrig varit vapenhotad i Stockholm, men blev vid några tillfällen hotad med hagelgevär som polis i Bromölla.
Så småningom hamnade Uno som utredningsman hos Kristianstadspolisen och före pensionen var han chef för kriminalen i Kristianstad.

Felskriven historia
Vi flyttar oss tillbaks till femtiotalet och lyssnar till Uno stora intresse utanför polisyrket. Det började egentligen med att Uno fick se en bok om den skånska historien. Enligt Uno en förskönad historia som speglar hur man såg på den skånska historien från Mälardalen, skrivet av dem som inte vill skriva den sanna historien om Skånelandens (Skåne, Blekinge, Hallands och Bornholms historia).
Detta väckte ilska och kamplusta i Uno. Han ger mig ett annat exempel på hur fel historiebeskrivningen kan bli.
Året var 1932 och en morgon när Uno kom till skolan i Näsum fanns ett tänt ljus på varje barns träbänk.
”Fröken lät oss stå upp och sjunga en psalm för att hedra en stupad hjälte. När vi sjungit klart fick vi veta att vi hade hedrat Gustav den andre Adolf som hade stupat trehundra år tidigare.”
Med ilska i rösten förklarar Uno att historien är felskriven och att den stupade kungen egentligen var en stor krigsförbrytare. Det var dessa händelser som fick Uno att börja forska och skriva.

Ett fritt Skåneland
Med åren har det blivit tre böcker i detta ämne. Det första boken fick titel Skåneland utan förskoning och var Unos bidrag till att skriva Skånelands historia som den verkligen var och inte så som den sedan försvenskningen av Skåne efter 1680 har framställts. Det blev en upprorisk bok mot den etablerade svenska historien gällande Skåneland.
En docent i historia från Lund ringde upp Uno och sa följande. ”Jag ger dig rätt i vad du skriver, men i gammal tid kunde man bli halshuggen för att ha sådana åsikter som du. Men numera är man mer sofistikerad. Man tiger istället ihjäl det.”

Uno vill att Skåneland skall bli fritt och han tror också att det i en framtid blir så. Det ligger i EU:s politik att nya regioner skall växa fram och vi ser att det redan är på väg.
Uno är engagerad i föreningen ”befria Skåne” och har under åren haft mycket danska kontakter. Han är noga att poängtera att befrielsen skall ske på fredlig väg.

Tankarna för mig till de svåra tider då Sverige tog över de sydliga landskapen och försvenskningen påbörjades. ”Det var bistra tider”, säger Uno och berättar om hans släkting i rakt nedstigande led, Joen Hansøn, som utanför Jämshögs prästgård under livshot fick underteckna den svenske kungens edsbrev.

Kamplusta
Det har med åren blivit ytterligare två böcker i detta ämne. Alla är skrivna som en upprättelse av de skåneländska frihetskämparnas minnen och historia. När jag ser Uno i ögonen kan jag långt inne ana hans kamplusta mot den felaktigt beskrivna historien om Skåneland efter försvenskningen som började 1680. Jag kan ana generationers kamp mot den svenska överheten.
Det har också blivit en bok om Herulerna, det bortglömda fol-
ket. Det folk som på femhundratalet återvände över Östersjön med runmagi, romerska guldmynt och praktföremål.
En bok om Herulernas historia, tro och traditioner. Medförfattare här har varit Stina Helmersson från Vånga.

Uno släpper taget om rullatorn för ett tag och vi skiljs åt med ett fast och kraftigt handslag. Jag tycker mig se en av de sista snapphanarna i bygden.

På hemväg, söderut mot Skåneland, ser jag solen gå ner bakom Ivösjön. ”Befria Skåneland”. Själv med danskt påbrå i släkten skänker tanken tillfredställelse. Jag ser på det vackra landskapet i solnedgången och tänker på tid som har varit, hur mycket blod som har spillts i dessa trakter. När svensken gjorde dansken till svensk.

Unos historia om den tiden är väl värd att uppmärksamma.

Text och foto: Thommy Bergholts


Warning: A non-numeric value encountered in /home/u/u5608896/www/wp-content/themes/Newspaper/includes/wp_booster/td_block.php on line 353